Inte ett ovidkommande inslag

Det är nästan 20 år sedan jag såg något av Bengt-Åke Åkerlund. När jag tar del av den här utställningen, kan jag omgående konstatera att han har utvecklat sitt måleri. Och det är inte fråga om förändringar för förändrandets egen skull. Här har skett framsteg. Nya förhållningssätt har slagit rot och vuxit sig livskraftiga.

Till synes enkla, men med en träffsäkerhet som kräver ett uppövat seende, ett välutvecklat handlag och djup insikt i måleriteknikens speciella krav, utgör de aktuella målningarna en mycket tilltalande kollektion. Eventuellt ovidkommande inslag har avlägsnats helt. Det är ett måleri man inte ser särskilt ofta, men som alstrar en uppbygglig känsla och i bästa fall ett stråk av den förundran man som konstbetraktare vill komma åt.

Öppna ytor, ofta ganska jämnt färgade, står för något mer än det omedelbart visuella. De känns välkomnande, mitt i sin avskalade utbredning. "Objekt", i form av figurationer som stegar, huskroppar och annat, skänker den slutgiltiga laddningen åt bilderna. Det handlar om en laddning som kan vara svår att definiera, men som inte blir mindre uppenbar för det.

Jordaktiga grundfärger har använts i stor utsträckning. En citrongul kulör har då och då blandats ut med dem och resulterat i mjuka övergångar. Men framför allt spelar den här gula nyansen, eller vissa mer eldfärgade, en viktig roll som markörer av mäktiga, men svårgripbara skeenden.

SIEVERT SJÖBERG