Carl Johan De Geer har fyllt Konstforum i Norrköping med närmare 150 teckningar. Allt och mer därtill ryms i en liten kabinväska.
I dubbla rader hänger skisser, idéer, infall och utfall. Den första bilden är från PUSS 1970 och de senaste från 2023. Det blir en exposé över en konstnärs arbeten under ett halvt sekel. Samtidigt utgör de ett minnesarkiv över vissa samhällstendenser.
Vid 85 års ålder är Carl Johan De Geer still going strong. Den evige mångsysslaren. Hans eget minne är utomordentligt skarpt och sprängfyllt av referenser. Likaså är han är han glad åt sina arbetande händer. Utställningstiteln var given för denne cineast:
– I Peter Greenaways film ”Tecknarens kontrakt” synsregissörens händer. När filmen var klar brändes teckningarna, men det var kopior. Originalen behölls, säger Carl Johan De Geer.
Konstteoretiskt är utställningen intressant. Den består av kopior från en 25 år gammal Xerox-apparat. Postmodernistisk filosofi hävdar att skillnaden mellan kopior och original är en chimär. Originalet är kopior och kopiorna är original. Men Carl Johan De Geers handskrivna blyertssignaturer på bilderna är original. Cirkeln är sluten.
Stil- och formmässigt har han inte förändrats mycket. Det är samma hejiga, glada och naivt surrealistiska språk. Tillika satiriskt, djärvt och laddat med berättarlusta och politiskt engagemang. En hel vägg handlar om hur han tänkt sig kölhala sin anfader Louis De Geer och hans koloniala exploatering av Ghana. Det blev en stor utställning 2019 på Norrköpings konstmuseum.
Det konstnärliga utbytet mellan Linköping och Norrköping fortsätter. Galleri Skådebanan i Linköping visar en konsekvent genomförd iscensättning av Norrköpingskonstnären Peggy Palmstedt. Hennes svart-vita målningar och objekt har titeln ”Något i rummet”. Det är sent på jorden. Något oroväckande pågår. Växtlighet som har avstannat eller muterat. Tiden har stannat. Gråtoner. Nedskruvad apokalyps? Vi vet inte riktigt, men en förtätad stämning dominerar rummet.
Norrköping är också representerat på Galleri Sander. Johan Melander är född i Norrköping 1988, men bor nu i Göteborg. Liksom många andra konstnärer har han en lika lång utbildning som en överläkare. Konsthögskolorna i Bergen och Valand håller hög nivå.
Man blir direkt glad när man går över tröskeln in i galleriet. Folkligt tilltal via färgrika skulpturer och välformulerade målningar i egen stil. Humor och vällust. Frigörande formspråk. En serie teckningar och oljemålningar har temat ”Welcome to Detroit”.
Han har även involverat sin mamma. Efter hans design stickar hon upp varmgoa tröjor i äkta lammull.
Folklighet och humor präglar även den stora utställningen ”Dekadansbanan” i Östergötlands museum. Samtidigt är det en mycket välfunnen konceptuell iscensättning på många plan. För tre år sedan började fem konstnärer utforska torparmiljön på Öna, ett kulturreservat i Nykil. Kargt och fattigt var det för människorna som bodde där en gång.
Bland alla historier och händelser fastnade konstnärerna för den närmast mytomspunne särlingen Verner Mosen Ahnberg. På 1920-talet ville han skapa en dansbana och festplats där ute mitt i skogen. Det gick inte så bra. Inte heller träffade han sin efterlängtade kvinna. Själva misslyckandet väckte konstnärernas empati. Ett försök att återskapa Mosens vision gjordes 2020 – men då slog pandemin till. Fenomenet skulle med råge platsa i konstnären Måns Wranges stora arkiv "Misslyckandets Encyklopedi”.
De fem uthålliga konstnärerna heter Aldís Ellersdóttir Hoff, Anx Kupiainen, Jennifer Spångerud, Mattias Hofvendahl och Rasmus Sköld. De ger aldrig upp. En mindre iscensättning skedde på Galleri Verkstad i Norrköping. Men nu har hela Dekadansbanan skapats i full ornat i museet stora Westmanhall. Hurra för det!
På vernissagen spelade Lill-Folkes orkester. Konstnärer och publik dansade. Mycket annat finns att uppleva: korvstånd, dansdockor, golvskulpturer, filmer, bildarkiv och autentiska föremål från museer. Man blir rörd av allt detta kärleksfulla intresse för folkkultur. Det var länge sedan sist. I slutet 1960-talet och under 1970-talet uppstod en renässans för folklig kultur, men sedan har det varit ganska tyst.
I dag med alla dystra tillstånd av ränte- och elchocker, krig och elände, känns det som om många konstnärer vänder sig om och gestaltar fenomen som ger oss tröst, hopp och mod.
Christer Fällman skriver om konst i Östergötland