Ledtrådar – en självbiografisk utställning
Färgfabriken, Stockholm
Pågår till 17 augusti
På Färgfabriken i Gröndal i Stockholm har den 75-årige Carl Johan de Geer byggt upp en retroperspektiv utställning, som omspänner han hela hans konstnärskap från 1950-talet till i dag.
Han är en konstnär som arbetat på en mängd områden som film, fotografi, måleri, grafik, skulptur, scenografi men också litteratur och barnböcker.
Utställningen har fått namnet "Ledtrådar" och alla dess trådar leder till Carl Johan de Geers liv. Det är en självbiografi i utställningsformat med två underrubriker, "Arbetsglädje" och "Dystopi".
"Arbetsglädjen" tar den största platsen medan "Dystopin" får nöja sig med ett litet rum där man förövrigt kan fotografera sig själv eller andra i en mörk ödestyngd miljö. Mer svartsyn har inte konstnären än att han utnyttjar den i sina kreativa syften.
Carl Johan de Geer har varit en rebell i svensk konst alltsedan han skrev "Kuken" på den svenska flaggan och gjorde barnprogrammet "Tårtan", som sågades av inte bara kritikerkåren och utan även av svenska folket. Men långt senare, 2007, då han gör en utställning om Prins Eugen på Valdemarsudde, konstaterar han ”Jag kanske inte är den radikal, som jag påstår”. De Geer hade funnit en spegelbild av sig själv i prins Eugen, som tvivlade på sig själv och tog sin tillflykt till arbetet.
Utställningen är som en flod som väller över sina breddar och man går med sinnesuttryck av de mest skiftande slag så att man nästan måste värja sig. Målningarna från barndomens slottssalonger med störtande flyplan till 1960-talets politiska affischer har en slagkraft som verkligen berör men kanske är det ändå de många kaotiska arbetsplatserna som fullständigar bilden av ett kaotiskt skapande, som resulterar i filmer som "Mormor, Hitler och jag" från 2001 eller "På spaning efter den prins som flytt" från 2008. De feministiska inslagen är väsentliga som bilderna "Fantomen i Skanör" och "Inbjudan till traditionell vårfest".
Men framförallt är utställningen en skildring av hans liv med en pappa, som ständigt var bortrest och en mamma som var nazist och farföräldrar och morföräldrar, hos vilka han växer upp. Det blir en släktkrönika av en skuldmedveten konstnär, vars ambitioner är så stora att de aldrig uppnås trots hans stora och geniala kreativitet. Det var länge sedan en utställning krävde så mycket av mig som besökare och det medförde att besökaren blev en del av den självutlämnande utställningen.