Fascinerande, svårgripbart och eteriskt för att inte säga esoteriskt. Men så fängslande i färgbehandling och utförande, dessutom styrt i en tematisk presentation, att jag inte förmår summera intrycken direkt utan tvingas återvända och söka nya möjliga tolkningar och ingångar. Men också för all del irrgångar som vilseför, med all den förvirring det innebär.
Nina Pringle anknyter i sitt måleri till en postmodernistisk tradition utan att låsas vid vare sig manifest eller doktriner.
Hon hävdar oförbehållsamt sitt alldeles egna bildspråk. Ett idiom som aldrig låter sig manipuleras eller drivas in i redan plöjda fåror.
Hon förblir sin egen och vågar utan vidare travestera exempelvis Piet Hein, utan att denne vänder sig i graven. Att tillämpa seriella begrepp ger dessutom struktur och stadga i bildsviterna, när faran att splittra upplevelsen blir besvärande.
Betraktaren kan ha vilka ingångsvinklar som helst, bära på egna fastlagda principer beträffande titlar, utförande och färgsättning, men nödgas ändå kapitulera villkorslöst vid mötet med den genialitet Nina Pringle dokumenterar i sitt måleri.
Musiken är en ständig inspirationskälla, vilket också poängteras i titlar som G-dur eller C-moll. Bara betraktandet föder toner, tycker jag.