– Man måste glädjas åt Pride och regnbågen, men samtidigt är det mycket viktigt att inte glömma allvaret. Om vi sätter oss ner och säger "nu är det klart", då smäller det.
I helgen samsades regnbågar med nyfikna åhörare i Hästholmens bygdegård som samlades för att lyssna på bildkonstnären Elisabeth Ohlson. Hon visade bilder som speglade hennes liv och karriär.
– Föreläsningen handlar om kärlek.
Hon understryker att kärleken alltid vinner, men att det fortfarande är en pågående kamp till rätten att älska.
– Man kan aldrig säga att hbtq-kampen är klar, helt plötsligt kan någon komma och dra tillbaka dina rättigheter. För många som är unga nu är det helt naturligt att ha rättigheter, de har svårt att inse att de helt plötsligt kan försvinna.
Elisabeth har jobbat som fotograf sedan 1980 och är uppvuxen i Skara. Hon bor sedan många år i Stockholm och kom ut som homosexuell vid 20 års ålder.
– I vissa småstäder är det tyvärr fortfarande som 1983. Jag hade själv inte kunnat leva ut i en mindre stad när jag var ung, jag hade känt mig tvingad att smälta in.
Hon slog igenom som bildkonstnär 1998 med den omdebatterade utställningen "Ecce Homo". Hon belyser frågor utifrån en tydlig röd linje: hbtq, religion och mänskliga rättigheter.
– Med Ecce Homo utgick jag ifrån söndagsskoleaffischer och gjorde om dem så att Jesus visades med hbtq-personer. Jag var expert på Nya testamentet eftersom jag växte upp i ett kristet hem.
– Det var bråttom att visa bilderna på det här sättet, mina vänner dog som flugor i aids.
Ecce Homo blev en besökssuccé, men samtidigt växte hotbilden mot Elisabeth.
– Jag blir nästan rädd när jag ser filmsnuttar på mig själv från den tiden. Jag hör mig säga "Gud älskar homosexuella precis som heterosexuella". Jag var så naiv, men det var samtidigt det som var räddningen. Jag gjorde inte utställningen för att provocera, jag gjorde den för mina vänner.
Generellt, hur angriper du dina ämnen med kameran?
– Jag vill göra reportagen jag inte fick göra som ung pressfotograf, en mix av journalistik och konst. Jag vill att alla modeller ska vara på riktigt, att det finns en verklighet i bilderna även om de är arrangerade.
Hon utgår från motiv som människor redan sett och sätter in dem i nutid.
– Första chocken försvinner om man har sett bilden tidigare. Det är en balansgång vad som är respekt för andra människor. Jag vill inte trampa neråt, i så fall slå uppåt om det är så. Det är en protestest mot orättvisor.
Elisabeth berättar att återkommande bombhot blev allt vanligare mot hennes utställningar.
– Säpo var inblandad och polishundar sökte alltid igenom lokalen innan vernissage. Men i dag skulle det vara ännu svårare att visa en utställning som Ecce Homo. Vi är mer försiktiga och rädda för laddade bilder idag, det är farligare med religiösa motiv.
I höstas fick hon stänga ner utställningen "DEMONtör" i Stockholm.
– Lars Vilks dog samma vecka och jag hade med ett starkt porträtt av honom där han sticker in en penna i bröstet så det börjar blöda. Jag skrev "Rest in Peace" på Facebook och blev bombarderad av hot. Jag fick stänga utställningen i ett dygn för att tänka klart. Jag öppnade igen, men med skottsäker väst under tröjan. Det finns inget skydd mot konstnärer i Sverige om det hettar till.
Hon understryker vikten av satir.
– Jag tycker vi behöver skratta åt det bedrövliga, blanda humor och allvar. Sverige har tyvärr inte den traditionen.
Kan du förstå att människor blir upprörda av dina satirbilder?
– Jag kan inte syssla med satir om jag vill att alla ska bli glada. Då är det bättre att fotografera blommor.
– Sverige var modigare förr inom konsten. Efter Mohammedkarikatyrerna kom det mycket rädsla och man ville inte ha konst som förknippades med rädsla. Konstvärlden ville helst ha subtil konst, inte för tydlig, irriterande eller stökig. Den måste sälja.
Varför slutade du visa Ecce Homo 2018?
– Det blev farligare. Jag var nästan 60 år och tröttare, det är tufft att alltid stå i skottgluggen.
Vad händer framöver?
– Nästa år är det 25-års jubileum för Ecce Homo, jag kanske ställer ut svartvita bilder som jag aldrig har visat.
Elisabeth har även planer på en utställning och en bok.
– Jag vill göra en utställning där vi kan bekanta oss med döden, hur det ser ut när man tar farväl.
– Boken är en samling av mina bilder. Jag ger ut den på eget förlag, då kan jag göra den precis som jag vill, inte bli tystad.