Måleri
Visas till 16 oktober
Jag vågar påstå att Åke Bjurhamn, på olika plan, tillhör de som inte lämnar någon oberörd. Och när han nu efter många år framträder i sin födelsestad, är det säkert en och annan som höjer på ögonbrynen. I decennier har man kunnat härleda hans verk via tämligen karakteristiska, abstrakta kompositioner, färgmässigt avvägda på ett tilltalande sätt.
Nu är färgpådraget i det närmaste maximalt. Chockrosa toner dominerar, inte sällan ackompanjerade av blå och gula nyanser med lyskraft. Han gör det inte lätt för sig med det här valet av färger. De skulle kunna dominera totalt, sätta sig över allt annat som målningarna är tänkta att härbärgera. Men alla frekvent förekommande byggnader, framträdande som ur ett intet och omgivna av minnenas energier, lyckas hävda sitt revir och även utveckla ett långtgående samspel med det starka uttryck färgerna skapar.
Det finns många bottnar och sidor i den här till numerären rätt omfångsrika utställningen. För mig vill särskilt två omständigheter påkalla uppmärksamhet; dels skönheten hos ett antal verk där abstraherandet har drivits så långt att huskroppar är nätt och jämnt antydda, dels den något mystifierande stämning som anhopningar av förtätat mörker alstrar i maskopi med färgspelet.
De hus Bjurhamn konstruerar har kanske ursprung i verkligheten. Under skapelseprocessen har deras materiella historia och status successivt kantrat över åt ett slags förandligande.