Stefan Teleman
Skådebanan, Linköping
Pågår till 30/3
I Skådebanans utställningsrum hänger nu landskap och skogsinteriörer. Det är en vacker utställning som skapar en meditativ stämning. Stefan Teleman är annars mest känd för sina vassa, visuella kommentarer till sociala omständigheter, främst orättvisor. Men att han har ett brett register är känt sedan länge.
Telemans landskap är produkter av en konstnärligt begåvad människas tränade blick, långa erfarenhet och väloljade handlag. Hans landskap har förutsättningar att motsvara varierande förväntningar. På samma gång som de är stilla, ger de sken av att vara i ständig förändring och att innehålla förändringsbenägna element.
Tillsammans med en skickligt konstruerad rumslig volym skapar dessa element en känsla av fler dimensioner än tre. Sedan jag iakttagit en bild i ett par minuter framträder i förgrunden en björkstam. Denna är utförd på ett sätt som visar att konstnären behärskar den svåra akvarelltekniken.
Vertikala trädstammar och horisontella grangrenar bildar mönster, skapar interiörer. I dessa mönster leker och flödar ljus, ett ljus som har en diger betydelse i Telemans landskapsbilder. Det förlänger markavsnitten, öppnar mot en anad eller osynlig horisont, skänker värme åt det vilda och oprövade. Ett träd kan dra till sig ljus och samla det i sin krona under en begränsad tidsrymd. En stam kan drapera sig i ett tunt lager ljus och behålla det tills oskrivna lagar kräver en förändring. Sådana företeelser åskådliggörs i den här utställningen.
I naturen förekommer en myriad av färger. Teleman kan sikta in sig på några av de vackraste eller på andra sätt avgörande och visa upp dem i breda fält. I och med att de är naturfärger, blir effekten att de i viss mån omformar landskapen, reducerar somt och förstärker annat, så att en betraktare kan säga sig: "Just det! Så här ser det också ut."
I en akvarell får även blomstren uppmärksamhet. En grupp petunior är återgivna med exakt färgkänsla. På ett närmast sensuellt vis söker de sig mot sommarkvällens milda ljus. Där många konstnärer skulle försöka avbilda dem så verklighetstroget som möjligt, kan Teleman tack vare sin välutvecklade förmåga att se och med sitt odiskutabla handlag framhäva deras typiska form och deras livskraft på ett mer resolut och avslöjande sätt.
Mitt i alltihop förekommer tecken och balansstrukturer som ger bilderna drag av outgrundlighet och lyfter dem till fullödiga konstverk. Dessa tecken och former står i samklang med de skildrade landskapen. På vilket sätt är det upp till var och en att avgöra.
Sievert Sjöberg