Vad har man rätt att förvänta sig av en debutant i konstutställningssammanhang? Jo en hel del förstås. Har man tagit klivet ut i offentligheten, så har man. Men att exempelvis tekniken ska sitta som gjuten, kan man ju inte begära. Ofta tar det större delen av ett yrkesliv för en konstnär att uppnå det han eller hon strävar efter.
Adrian Pettersson besitter utan tvekan en entusiasm för bildskapande. Han är inte rädd för att pröva olika infallsvinklar. Det är dock ännu för tidigt att uttala sig om hans potential, men ingenting tyder på att den inte skulle finnas där.
Nu visar han påfallande ungdomsinriktade bilder, vilket är bra eftersom han sannolikt känner sig som mest hemmastadd inom ungdomens intressesfärer. Spår finns av både mognad och lekfullhet, av experimentlusta och försök till en uppstramad dramatisering. Jag märker också en vilja att framställa uppseendeväckande effekter. Ett häftigt bildspråk och utpräglat färgbaserade lösningar ligger i linje med den anda i vilken konstnären vill agera.
Det mest påtagliga är annars uttrycken för en street-kultur: frihetslängtan, rock?n?roll, undersökande av miljöer som de vuxna vänt ryggen och så vidare. Här finns intentioner som pekar mot kommande bravader, såväl som verk som redan nu kan ses som klara. Ett sådant visar en övergiven industrilokal där ett intensivt ljus utifrån förgyller det slitna golvet, som en gest av erkännande.
SIEVERT SJÖBERG