Jag har aldrig frågat honom själv eller läst i någon intervju. Men det syns. Det känns.
Han säger själv att han inför den här avskalade turnén var livrädd för tystnaden.
Den borde vara en artists värsta fiende, men Stenström och vapendragaren Johannes Runemark gör tystnaden till ett instrument, till en del av spelningen. Tystnaden skapar en intimitet, tystnaden förvandlar Arbis till Norrköpings vackraste, ståtligaste vardagsrum.
Låtarna som vanligtvis bär på både dynamit och bensin har arrangerats om i nya spröda vackra skrudar utan att tappa själ eller energi. Om jag hade några som helst tvivel innan spelningen så lyckas öppningslåten ”Trasig Med Dig” slå bort dom.
Men tro för guds skull inte att det avskalade formatet skapar en mäss-känsla.
Nej, det bor för mycket liv i Stenströms musik. Jag menar det går inte att strypa energin i låtar som ”Dirty Harry Och En Tung Refräng” eller ”Mina Polare”, nej där och då struntade Arbis-publiken fullständigt i att några gjort sig mödan i att ställa ut stolar på golvet.
Det finns ögonblick i spelningen som är fantastiskt vackra, som när en Stones-doftande ”Det Är Inte Lätt Att Leva” vävs ihop med Nationalteaterns gamla örhänge ”Vi Fortsätter Spela Rock n Roll Men Vi Håller På att Dö” eller den innerliga ”Forever Young” som växer och växer tills den till slut slår i takkronorna.
Jodå, ”Slå Mig Hårt I Ansiktet” drar såklart ner kvällens högsta jubel och allsång. Såklart.
Thomas Stenström och Johannes Runemark trivs i tystnaden.
Vi andra dansar och sjunger till den.