Med ett startfält som andas mer Mello än Christer Björkman kan räkna till och fler hits än Carolina Norén rymmer på en Svensktoppslista, är det ändå svårt att inte beröra vädret. För ja, himlen öppnade sig över Berg den här kvällen. Och knappast på ett sätt som Bröderna Herrey avsåg i sin Eurovisiondänga från 1984, utan i form av strilande, strålande hällregn.
Men utöver regnet, några återvändare, några repriser från året innan, och några artister som gör premiär i Diggiloo. Och tillsammans: ett startfält som närmast saknar motstycke i showens historia: Jessica Andersson är en självklar återvändare och bjuder med sången ”Aldrig, aldrig” (i duett med förinspelad son Liam) på en av kvällens starkaste nummer. Arvingarna visar att medelålders män och synkdans är en dålig idé, att äpplen faller från samma träd som de sitter på, att det går att göra hit-briserande pop av dansband och att sångaren Casper Janebrink nog gärna vill och borde göra solokarriär. Brolle försöker sätta lite rock’n’roll-färger på ett i övrigt tämligen pastellfärgat startfält, men faller delvis platt i jämförelse med de artister han försöker återskapa. Magnus Carlsson har övat hand- och höftrörelser sedan och före in tid i Alcazar, och sträcker sig röstmässigt lika långt som då, men yvar dansrörelserna ännu mer. David Lindgren, som i mångt och mycket axlat Lasse Holms roll, sjunger, dansar och halkar runt i regnet, men verkar bara haft klädkonto för halva showen. John Lundvik, som en av årets nykomlingar, står i hård konkurrens för en av de bästa rösterna och briljerar självklart med sin Mello-vinnare i ett av showens finalakter. Mariette klår Lindgren i magrutor och inlevelse, och gör en snygg duettolkning med Brolle av ledmotivet ur ”A star is born”. Thomas Pettersson småputtrar i mellanakterna. Och Mimmi Werner, som ett wildcard, slänger in lite countrybaserad pop.
Många solo- och duettakter, ofta uppbackade av övriga ensemblen, fler klädbyten än en Elloskatalog, nya led-skärmar och gammal soffa. Mycket sig likt och en del unikt. Antalet separatakter och lite mindre kända låtar en del av det unika. Ensembleakterna med mycket poser det lika. Och även om en del – och inte minst publiken – regnar bort, blir Diggiloo en påminnelse om svensk sommars alla glasstoner och schlagerdängor i ett startfält lika starkt som en bronsvinnande dam-elva i VM.