Uppenbarligen har Gregorian fans i Sverige. De knappt 500 personer som var på plats i Crusellhallen verkade veta, både vad som väntade dem, och att uppskatta framträdandet.
Gruppens medlemmar är hämtade från Storbritannien. Dess grundare har inspirerats till ”ett ljudexperiment som blandar ålderdomlig gregoriansk musik med modern underhållningsmusik”.
Gregorian betyder ’gregoriansk’ och syftar på en typ av enstämmig sakral sång som härrör från 700-talet. För den som trott att konserten skulle innehålla medeltida musik var mötet med gruppen Gregorian antingen en besvikelse eller en lättnad – beroende på musikpreferenser. Alltså: Gregorian har ingenting med gregoriansk sång att göra. Den enda likheten är att det är män som sjunger unisont tillsammans, men det blir inte gregorianskt för det! Några sånger innehöll en del kända fraser från den katolska mässan på latin, men de flesta orden var fel betonade för att passa in i musiken.
Efter en start med Vince Clarkes ”Only You” följde en lång rad ballader och musikalmelodier och någon enstaka mer rockig låt. Det blev tyvärr väldigt likartat och jämntjockt. Några välkomna avbrott stod den enda kvinnan på scenen, Amelia Brightman för. Brightman kunde både ”schlagermumla” i mikrofonen och plocka fram såväl en härlig soulröst som en klassisk sopran (Tio sekunder utan mikrofon!). De åtta männen som i svarta munkkåpor ständigt förflyttade sig på scenen, stundom i gåsmarsch, stundom i ring, sjungande mestadels unisont, överraskade efter drygt två timmar med några a cappella-nummer i stämmor vid sidan av scenen. Fina skolade röster!
Det sceniska bestod av rörliga spotlights, facklor, eldar, åska, regn och blixtar, samt ett kyrkfönster i fonden som då och då visade olika innehåll. I övrigt var scenen kolsvart och det habila kompbandet i bakgrunden förblev tämligen anonymt.
Gruppens presentatör inledde med att berätta att turnén, med namnet ”The final chapter” är gruppens sista eftersom man ”tröttnat på det man håller på med”! Möjligen skulle det komma en fortsättning med något annat efter en paus ”om ett par år”.
Jag kan förstå det. Konceptet medeltida musik är helt borta och munkkåporna och det tramsiga promenerandet på scenen känns väldigt ofräscht. Allt var pretentiöst och kitschigt i överkant. Vid ett tillfälle, i det allra sista numret efter 2 timmar och 40 minuter, glimmade det till lite av humor och självironi. De är ju ändå britter.