Orden som strömmade ur högtalarna har för alltid tatuerat in sig i hjärtat. De handlade ju om mig.
Per Persson, den jäveln, visste precis vilka knappar han skulle trycka på.
Examinerad ur samma poesi-klass som LeMarc, Thåström och Hellström skriver Per Persson texter greppade ur livet, om livet, som fastnar i själen.
Han skriver de med skit under naglarna och en snus under läppen.
Det andra kapitlet skrevs i en lägenhet i Linköping, men det gör fortfarande lite för ont för att skriva om, så vi hoppar direkt till kapitel tre.
Fredagen den tjugonionde september tjugohundrasjutton står han där framför mig.
Per Persson, den jäveln.
Han börjar mässan med att deklarera att ”Ikväll Tar Vi Över Stan” och fortsätter berätta om ”Hanna” och jag lyssnar. Jag lyssnar med tårar i ögonen och hakan nere i golvet.
Han kan konsten att trollbinda sin publik, han tar oss från The Clash till ”små små saker”.
Han tar med oss till Hälsingeland, till Stockholm, till New York, till begravningar och slutdestinationen är rakt in i hjärtat.
För det är där den här spelningen hamnar till slut.
Vare sig jag vill eller inte.
Jag kan inte försvara mig.
Han har ju den förmågan Per Persson, att charma sig rakt in i djupet av det innersta.
Han får ett fredagsstökigt Palatset att stanna upp, lyssna, känna. Han ler med hela kroppen.
Vi tittar storögt. Vi sjunger. Vi lyssnar.
Och jodå, han tog mig tillbaka till det där köket i Norrköping.
Per Persson. Den jäveln.