Det var en ”tillsammanskonsert” där Norrköpingssymfonikerna och Östgöta Blåsarsymfoniker samarbetade. Ett solo var och ett verk tillsammans. Torsdag i Norrköping och i Linköping dagen därpå. Denna recension avser den första konserten. På pulten Per-Otto Johansson som hade att markera insatser och ”ettor” för glatta livet i verk som krävde total precision.
John Adams sammansatta verk ”Harmonielehre” blev aftonens höjdpunkt. Hans musik är komplex, den myllrar från första stund och denna rörelse pågår oavbrutet som en envis motor. Så skiftar musiken i färg en smula, den sväller men tar strax tillbaka. På så vis skapades ett svävande landskap av energi. Detta är musik med mycket kropp.
Allt detta kom tydligt fram i Johanssons tolkning. Landskapet blir ensamt lite kort, bara för att plötsligt bygga upp nya intensiva världar. Adams låter de allra lägsta tonerna möta de absolut högsta och omfamnar på så vis alltet.
I den avslutande delen lockade den sammansatta orkestern fram jättelika dyningar. Upprepningar som trance. På så vis öppnades fönster mot nya klangvärldar. Effekterna är öronbedövande starka, detaljerna många. Framförandet var imponerande och bjöd på storskalig musikdramatik.
Uruppförandet av Anna-Lena Laurins ”Svit för symfonisk blåsorkester” var av ett helt annat slag. Heder åt Östgöta Blåsarsymfoniker som spelar originalmusik. Även om det lilla spelgänget såg lite ensamt ut på scenen, gjorde de mycket bra ifrån sig.
Sviten i sex satser har en tydlig programförklaring där de olika delarna handlar om företeelser på en cirkus. Detta kan man lämna därhän och ändå ta till sig musiken som arbetar med vertikala klanger som en bredyta mot publiken. Mot denna klangfond radar sig olika musikaliska utropstecken och semikolon upp sig på rad.
Visst är det lätt att se denna musik som bilder, inte minst vid de olika jazzinslagen som bryter av det akademiska musiktänkandets rutnät med kullerbyttor och andra infall som får rutnäten att bölja. Möjligen hade jag önskat mig mer av variation mellan de olika delarna.
Aaron Coplands ”El Salón México” inledde konserten. Framförandet kändes mer duktigt än spännande. Vill jag svira loss i denna del av världen ska det till mera av lek. Och absolut inga slipsknutar.