Med Lill Lindfors, Lise & Gertrud, Monica Dominique, Stephan Lundin, Svante Thuresson, Tina Ahlin samt Carl Bagge, piano; Chris Montgomery, trummor; Erik Zetterlund, gitarr; Karl Olandersson, trumpet; Linus Lindblom, Petter Olofsson, bas, 24/10
Sällskapet Tage Danielssons vänner hade lyckats få hit föreställningen ”Hasse & Tage – musikskatten” lagom till 30-årsdagen av Tages bortgång 1985. Bara det är värt en eloge. Showen hade premiär i Stockholm 2012 och är en kavalkad av sånger, dikter, limerickar och annat material från duons digra fatabur.
Men det fanns stunder i lördags när jag undrade om jag verkligen skulle betrakta det här som en professionellt anlagd show, eller om det kanske snarare var en varm, minnesvärd sällskapsafton i en snudd på fullsatt sal.
I det senare fallet var kvällen nog egentligen magisk rakt igenom. I det förra fallet däremot inte. Ljudet var stundtals riktigt dåligt – en jazzhjälte som Svante Thuresson bara får man inte mixa bort på det här sättet – och presentatören Tina Ahlin föreföll bitvis inte alls inläst på sitt mellansnack. Duetten mellan Svante och Monica Dominique höll heller inte alls den klass som två så rutinerade artister både kan och ska leverera.
På plussidan fanns dock Tina Ahlins fenomenala munspelande i ”Bedårande sommarvals”. Där fanns också Monica Dominiques pianopotpurri med bland annat ”As time goes by”, ”Elektricitetsvisan” och ”Donna Juanita” ur revyn och filmen ”Spader Madame” från 1969 (där hon själv medverkade – bara det). Och Lise & Gertrud framförde en väldigt rolig och annorlunda tolkning av den kärnkraftsskyende ”Studsviksvalsen”.
Kvällens behållning var dock kompmusikerna samt Svante Thuresson och Lill Lindfors. Thuresson sjöng lika coolt och vältajmat som alltid och visade dessutom prov på stor skådespelartalang när han deklamerade texten om den glömske Casanova. Lindfors läste ”Dumtummen” som hon dessutom uppdaterat med en egen slutkläm och gestaltade övertygande (hon är 75 år) ett barn.
Sedan har vi frågan om tiden och tidens tand. Med risk för att låta som ett urtidsdjur, så vill jag påminna om att Hasse & Tages material stammar från de dagar då tv hade två kanaler och då vi trodde på socialstyrelsens rekommendationer att äta sex till åtta skivor bröd om dagen. Det var inte nödvändigtvis bättre då, men det var annorlunda.
Visst, somt står sig. Tage Danielssons djupa humanism och hans säkra tonträff om det tidlöst allmänmänskliga. Annat blir anakronistiskt. Eller värre: fungerar inte alls. En pappa som super är inget som man i dag gör en liten kul visa om – tack och lov. Men samtidigt är det här också lite sorgligt. För vad kommer till sist att bli kvar i det gemensamma minnet av Hasse & Tages långvariga produktion som ännu hyllas av så många? Jag hoppas i dubbel bemärkelse på det bästa.