Det skulle visa sig vara ett fruktbart samarbete, inte bara på grund av den fördubblade numerären och klangen, utan än mer genom de utökade möjligheter till en tung (i positiv bemärkelse) repertoar detta medförde. Programvalet var utsökt och spännande - nästan uteslutande originalmusik - framförandet var genomgående högklassigt!
Schönbergs ”Tema och variationer” var mer musikantiskt och glansfullt än jag förväntat mig. Kanske avancerat att spela, men svårlyssnat var det inte! I Cathrine Winnes föredömliga frasbyggande utstrålade hennes slagteknik och rörelsemönster auktoritet. Nu slutar hon som chefsdirigent – hoppas hon återkommer i fler sammanhang.
Konsertens huvudnummer var ”Music for Prague” av Karel Husa, komponerat i samband med att Sovjet körde över Pragvåren 1968. Detta var programmatisk musik, full av sorg men med en sällsam resning och utnyttjande till det yttersta av klangmöjligheterna. Slagverkarna imponerade. Det hela var starkt och gripande!
Crusells bearbetning av satsen ur Krommers ”Konsert för två klarinetter” var lättviktig i denna kontext, men också charmig och välgörande i det att den smekte örat och sinnet en stund efter den omskakande Pragmusiken. Och det var tjusigt att se och höra de båda orkestrarnas konsertmästare som solister. Klarinetten är ett oöverträffat soloinstrument!
”Våra” Blåsarsymfoniker jobbar alltid förtjänstfullt, men detta var bland det bästa jag hört dem göra! Härligt att höra dem utnyttja hela sin vingbredd. Är det månne fler samarbeten på gång i framtiden?