Sedan mitten av 70-talet är det lite av tradition i Linköping, att i mitten av december få uppleva Händels Messias. Inte varje år, men ändock återkommande, som ett hoppfullt tecken i decembermörkret.
Detta oratorium skrevs ju egentligen inte som musik för kyrkorummet utan är en profan föreställning som mer uppbygglig ersättning för opera. Men det är förstås den kristna traditionen och Bibelns profeter och budskap om frälsning som levandegörs här.
En något nedkortad version presenterades här under Marie-Louise Beckmans säkra ledning. Vinter och julstämning rådde i den vackra katedralen. När tenoren Martin Vanberg innerligt och med klarhet inledde sången om tröst och mod, så var det bara att släppa taget och låta klangvärlden skölja över en.
Kör och orkester är det som bär musiken på resan. De samspelade fint, med ren intonation och följsamhet i rytmik och i den varierade styrkan eller dynamiken. Men domkyrkan är en svår konsertlokal. Därför skulle jag ofta föredragit ett lugnare tempo i de snabbare avsnitten. Det var en känsla av en lite framåtlutad stressighet som var återkommande.
Körens klang lät fin även om sopranerna ibland dominerade. Det var fint tryck i de starka avsnitten och uttrycksfullt i relation till text och innehåll. Att låta en liten ensemble ur kören växelsjunga med den större i ett avsnitt, var ett intressant och lyckat grepp.
Sångsolisterna höll alla hög nivå och de hade fin känsla för verkets stämningar och varierade uttryck. Staffan Liljas var den som satte starkast avtryck. Basen har ju också flera kraftfulla soloarior i Messias. Basröstens styrka och intensitet var imponerande. Klarheten på höjden i Hedvig Erikssons sopran var ljuvlig. Medan Helene Ranadas alt stod för de mest innerliga och mjuka uttrycken.
