Somliga artister hyllar man för att de är på höjden av sin karriär och skaparkraft. Andra har kanske tappat en del, men man applåderar artigt deras historia. I nestorn och tenorsaxgiganten Rosengrens fall jublar vi åt både historien och nuet.
En mer välmeriterad jazzmusiker står väl knappast att finna. Till det yttre må han se lite sliten och orörlig ut, men det gäller min själ inte fingrarna och speluppfattningen!
Tillsammans med sina medmusiker levererar han ett på många vis enkelt och ”rent” koncept: inga publikfriande tricks, bara högoktanig jazz rakt upp och ner. Men i detta avskalade format flödar tonerna och fantasin, och det här är i första hand solisternas afton.
Alla fyra får nämligen gott om soloutrymme i snart sagt varje nummer, något de inte slösar bort.
Suveräne basisten Hans Backenroth är ofta lite bluesig, och sällan eller aldrig har jag hört någon spela stråksolo som han gör. Pianisten Stefan Gustafsons och trummisen Bengt Starks solon är intelligent uppbyggda och roliga att lyssna till.
Musicerandet är fullständigt obehindrat och rågat av auktoritet. Kompet är solitt som ett urberg, samtidigt som det svänger. Kan ett urberg svänga? Uppenbarligen…
Trots all fingerfärdighet berör mig de lugnare låtarna allra mest: Gershwins ”I loves you, Porgy”, Nisse Sandströms arrangemang av ”More than you know” och i synnerhet ”The nearness of you”. Traditionellt rotat, ändå tidlös och koncentrerad njutning!