Hoffmaestro har under drygt tio år nu varit ett av de mest pålitliga banden när det gäller att ordna bra stämning på festivaler. Deras sväng och energi är som gjord för varma sommarkvällar. Det här vet så klart publiken om när Hoffmaestro går upp på scen på torsdagskvällen.
Och när band och publik har samma inställning till konserten så underlättar det. I Hoffmaestros fall är det dans och röj som är de främsta målen. Och de går rakt in i ett hysteriskt intro som visar vägen och publiken följer med på en gång. Samtidigt innebär det att det finns få överraskningar och det mesta känns relativt förutsägbart.
När band blir så här etablerade och stora så finns risken att de blir bekväma och låter publiken göra det mesta av jobbet – publiken är där för att dansa och kommer att dansa oavsett vad som händer på scen. Men i den fällan är Hoffmaestro långt ifrån att gå. De kämpar helt enkelt stenhårt under precis hela konserten, och framför låtarna som om de precis skapat dem och ska spela dem för första gången. De peppar publiken konstant, och växer av den energi de får tillbaka.
Mest allsång blir det inte oväntat under ”Highway Man”, och mest jubel under ”Helt Seriöst”, som är ena sångaren Kaliffas stora stund. Övriga medlemmar får också sina stunder att glänsa, och det blir en bra balans mellan kollektivet och individerna.
Hoffmaestros största problem är förutsägbarheten, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är väldigt roligt att se dem live. Och klarar det att bevara åtminstone en liten del av sin energi, så har de många år kvar som det mest givna festivalinslaget som finns.