I programbladet stod ”…en berättelse om att bli vän med sig själv när allt man identifierar sig med plötsligt rämnar i ett obarmhärtigt förlopp”. Universella skeenden således, något de flesta av oss kan känna igen åtminstone delar av.
Någorlunda tidstypiskt klädd och lätt sminkad framstod Måwe/Chopin som hålögd och sjuklig, hans resonemang och känsloutbrott rörde kärleken till och kontroverserna med George Sand och polackernas uppror mot Ryssland. Musicerande och sceniskt agerande gick i varann på ett sätt som gjorde det svårt att veta om man skulle applådera eller ej.
Kanske hade den sparsamma rekvisitan kunnat tas en bit längre. Scenerna som åskådliggjorde Chopins skapandeprocesser blev inte lyckade – sådant fungerar sällan eller aldrig på scen och filmduk. Kanske var själva skådespeleriet inte fyrstjärnigt, däremot idén och konceptet – och musiken i synnerhet!
Måwe tog ut de romantiska svängarna rejält i Chopins drömskt utmejslade melodier och kromatiska harmonik. Somliga är skeptiska till ett sådant förhållningssätt, men själv tycker jag att varenda tänkbar droppe ska kramas ur den här musiken!
”Vals i ciss-moll” fick en underbar kolorit, ”Revolutionsetydens” oktavlöpningar fick nästan alla att ställa sig upp, till och med ”Regndroppspreludiet” lyfte. Tendenser till trötthet kunde anas i ”Festpolonäs”, men då var intrycket redan etablerat: en imponerande ”dubbel” prestation av Måwe, som rättmätigt belönades med ovationer.