Men samtidigt: varför skulle en stor och välljudande symfoniorkester inte hålla en så rasande grann musik vid liv? Brahms symfonier tål helt klart att återvända till många gånger!
Andra symfonin börjar avspänt med tre lätt förbisedda toner som har karaktären av en upptakt. I själva verket är dessa toner byggstenarna till en stor del av symfonin, åtminstone den första satsen. Mästerligt använder Brahms sina avskalade teman för att utveckla monumentala byggen. Men det behöver man inte förstå för att få behållning av verkets fyra satser, det går utmärkt att bara luta sig tillbaka och njuta resultatet av den briljanta orkestreringen.
Karaktären är överlag positiv och soligt ljus, musiken är lätt att ta till sig omedelbart. Självklart finns det starka kontraster, annars vore det väl ingen symfoni(?). Detta var något som SON förmådde ta vara på, de har en enorm potential för att täcka allt mellan de dynamiska ytterligheterna, mellan andlöst svaga stråkar och den enorma energin i sista satsen.
Varje detalj var polerad, och Steffens tempi var balanserade på ett sätt som fick satserna att bölja organiskt. Jag njöt lite extra av cellostämmans varma legato i andra satsens inledande cantilena samt av hornisten Anna Ahlenius fina solopartier.
Det borde ha varit många fler av oss Linköpingsbor på plats!