I den meditativa inledningen fick hon violinen att sjunga i oavbrutna evighetslinjer. Och när fiolen inte sjöng pratade den fram de musikaliska fraserna. Efter lite kärvare tongångar och en vild dans byggde solist och orkester utifrån ett koraltema upp ett mäktigt och intensivt musikhus. Avslutningen blev till ett underskönt utdöende.
Höjdpunkten för hela konserten kom i den avslutande satsen, Burlesque. Efter solokadensens röster av både tröst och kärvhet, visade hon på hela sin virtuositet i ett kvickt, fyndigt och välartikulerat musicerande. Kompromisslöst och brutalt nära musikens kärna.
Victoria Borisova-Ollas hade premiär på sin nyskrivna opera ”Dracula” på Stockholmsoperan i slutet av förra året. Tänkte då på att orkestersatsen levde sitt eget liv, lite skilt från det vokala.
De instrumentala styrkorna blev tydliga vid aftonens framförande av hennes ”…and time is running past midnight…”, ett oavbrutet aktivt klangstycke med mängder av skiftningar. Dels skulpterar hon den kraftfulla orkesterklangen, dels sprayar hon sköra klangmoln. Här fanns både svärta och en mer tillåtande öppen atmosfär. En kommunikation mellan inre och yttre landskap.
Beethovens femte symfoni fick bli en återställare för traditionalisterna i publiken. I rasande tempon bjöds vi på en nykter och osentimental tolkning med betoning på dynamiskt finlir.