Vi kastades in i ett extremt potpurri med fragment av musik ur filmen "A Clockwork Orange". Där fanns även syntavsnitt och samplade röster. Men denna musiklek kändes inte så lyckad. Ganska ytlig och rörig. Se filmen istället.
Huvudnumret för kvällen var Beethovens Trippelkonsert med cello, fiol och piano. Här i nyskrivet arr av Blåsarsymfonikernas nye dirigent och konstnärlige ledare Christoffer Nobin.
Det var kammarmusikkänsla med den lilla orkestern. De unga solisterna hade ett mycket fint samspel. Tolkningen var engagerad och temperamentsfull med starka uttryck och kontraster. Romantiskt med andra ord. Det wienklassiska fick stå tillbaka.
Här fanns både solo- och trioavsnitt. Men som helhet var det en konsert där helheten var större än delarna. Klangen väl balanserad och detaljer framträdde fint. I andra satsens Largo var det ljuvt och innerligt. I avslutande Rondot var energin hög med dansanta rytmer och ett folkmusikliknande sväng.
Tobias Broströms ”Urban Ground” var ett mångtonalt, skiftande stycke. Diffust i formen men med intressanta avsnitt. Snyggt orkestrerat, speciellt i de lugna partierna. Men lite anonymt.
Avslutningen med Johan de Meijs ”Extreme Beethoven” blev en överraskande ljudfest i föregångaren Charles Ives anda. Här medverkade gästande lokala orkestrar, scenen var fylld. Det myllrade av blåsljud och musiker som förflyttade sig runt scenen. Tonerna var återigen Beethoven, men mästaren hade nog inte gillat detta. Ändå var det inte respektlöst men ganska anarkistiskt.