Förband Alexis Taylor.
Kompband: Mai Agan, bas; Martin Björklund, gitarr och fiol; Erik Janson, gitarr och lap steel guitar; Simon Wilhelmsson, trummor
Folkparksteatern, Gamla Linköping, 20/7
Låt mig börja med att travestera Selma Lagerlöf: Äntligen stod Doug Seegers på scenen.
För inte nog med att 2014 års besök av ”miraklet” Seegers frös inne helt och hållet: i år fick vi dessutom vänta 45 omotiverade minuter på att arrangören av någon outgrundlig anledning bestämt att uppvärmaren Alexis Taylor först skulle köra några låtar under 25 minuter – och publiken därefter skickas ut i sommarkvällen på en 20 minuter lång paus!
Detta drog ned såväl helhelhetsintrycket som betyget i denna recension.
Men nog klagat: När kvällens huvudperson väl kom upp på Folkparkteaterns scen och började sjunga, fick vi cirka 350 50-plussare i publiken vad vi hade kommit för.
Man kan inte skriva om Doug Seegers utan att nämna hans märkliga karriär. Den är verkligen att likna vid en Askungesaga. För tillfället hemlös efter ett hårt, kringflackande artistliv med sprit och droger som bästa kompisar i gigbagen blev Seegers ”upptäckt” av countrysångerskan Jill Johnson under hennes tid i Nashville.
SVT-teamet såg möjligheterna och hela Tittarsverige tog den nästan-utslagne-men-ändå-så-duktige amerikanen till sitt hjärta genom tv-serien ”Jills veranda” i mars 2014. Avsnittet med Seegers var det mest sedda på SVT Play och hans egen låt ”Going down to the river” toppade iTunes topplista tolv dagar i sträck.
När den 64-årige Doug Seegers presenterade sången för oss i Linköping på onsdagkvällen kallade han den förståeligt nog för ”my miracle song”.
Onsdagskvällens konsert blev också verkligen bra när den väl fick komma igång. I nästan halvannan timme levererade Doug Seegers och hans kompetenta unga, svenska medmusiker ett knippe låtar hämtade ur Seegers hittills fyra utgivna album med huvudsakligen eget material. Erik Jansons lap steel gnällde och gnall så där slirigt skönt i ”Angie's song” och hans gitarrsolo i ”Dancin’” fick fart på publiken. Och Jansons och kompgitarristen/violinisten Martin Björklunds körstämmor slingrade sig härligt tajt runt varandra i den gospelinspirerade ”Will you take the hand of Jesus”.
Doug Seegers själv växlade mellan akustisk och elförstärkt gitarr. Lätt och ledigt lotsade han oss mellan låtarna och gav bakgrunder och förklaringar som gjorde att man lyssnade på låtarna med lite extra uppmärksamhet.
Det går förmodligen femton countrymusiker på dussinet i just Nashville, Tennessee, och jag är inte säker på att Doug Seegers är den bästa.
Men att en människa med musikens hjälp lyckas vända och förbättra ett liv som Seegers gjort är fascinerande och värt en entrébiljett bara det.