Vilken fullblodsmusik det är – svängig och elegant instrumenterad! Min pappa, som var musiker, umgicks inte med många synkoper i sitt liv, men han gillade det han kallade ”symfonisk jazz”. Jag vet knappast fortfarande vad det är, men han framhöll detta verk som ett tilltalande exempel.
Ovanpå musikens egna kvaliteter tillkom dessutom den fantastiske pianisten och performern David Huang. Han musicerade avspänt och med stor säkerhetsmarginal. Anslaget och agogiken, med mikroskopiska fördröjningar på rätt ställen, var hur bra som helst.
Konserten, vars fyndiga tema var ”Make music great again”, innehöll amerikansk musik. Persichettis ”Serenad” för tio blåsare bestod av fem satser, som var både energifyllda och lyriska. Före ”Make a scene” av Molly Kien låg hela salen i totalt mörker, därefter ljussattes endast dirigenten Bihlmaier plus de fyra i rummet utplacerade blåsarna – effektfullt!
Störst till omfånget var sångerna ur Bolcoms ”Cabaret songs” där mezzosopranen Johanna Rudströms naturliga och kommunikativa sångsätt välförtjänt vann publikens hjärtan. Här gjorde Huang åter en storstilad insats med sitt minst sagt avancerade pianoackompanjemang, som för övrigt inte bara var en bakgrund till sången utan hade ett stort expressivt egenvärde.
Till slut Frank Zappas ”G spot tornado” (enligt programbladet kallades han till senatsförhör för denna provocerande titel…) Jämfört med mycket annat av Zappas intrikata musik var det här relativt raka rör, orkestern övertygade och var rolig att lyssna till.