17 mars
Jag gillar 50-talsrock och jag gillar "Kingen” som blev känd för svenska folket efter dokumentären ”När rocken kom till Sveg”.
Nya ”That's allright” tar med oss till 50-talet och bjuder på något som ibland är ren underhållning, men lika ofta liknar en föreläsning på en musikfolkhögskola.
Säga vad man vill om detta musikergäng. Några sura miner för att evenemanget på grund av klen publiktillströmning fick flytta från den pampiga Crusellhallen till det mer intima Backstage ser vi inte skymten av. ”Kingen” betar av dem en efter en, de gamla rock-kungarna: Elvis, Jerry Lee Lewis, Little Richard, Chucken, Carl Perkins.
Vi har kul, bandet ser också ut att ha kul. Gillar man att frossa i autentiska gitarrljud finns det inget att klaga på. Är ”Kingen” en smula stel i mellansnacket så tar han igen det när han showar vid pianot.
Det är fint att som ”Kingen” bjuda på pärlor som Fats Dominos sällan spelade ”Help me” eller Ricky Nelsons sorgliga ”Lonesome town”. Kingens egna låt ”Mary-Ann” skämdes inte heller för sig.
Satsningen i Jerry Lee Lewis ”I’m on fire” var imponerande. Jerry Lee var en skitstövel, det går inte att skyla över. Men jävlar, vilken musikant! 50-talsrock när den är som bäst.
Efter paus får vi mer av ”Rhapsody in rock”-musikerna. Mer 60-tal, mindre 50-tal. Mer Beatles, Stones, Kinks, Byrds. Fler anekdoter, men… nej. Efter det sagolika trycket i Ray Charles ”I can't stop loving you” känner jag en viss mättnad. Herregud, tre timmar. Som tur var fick vi då ”Purple haze”, en av Jimi Hendrix främsta låtar.
Den kändes först väldigt malplacerad, men tolkningen och den uppskruvade volymen bröt ned allt motstånd. Vilken låt! Vilka musiker!