Alcazar, betyg: CCCC
Du som söker en scenshow med en sammanhållen handling och excellent mellansnack har inte mycket att hämta i Alcazars föreställning. Den börjar med ett fiktivt diskoangrepp från yttre rymden, men den idén är blott ett minne några takter in i den inledande ”Alcastar”. Och mellansnacket är stundtals charmigt men drar ned tempot rejält.
Du som däremot bara vill låta dig översköljas av diskomusik eller vara med och dansa The point (minns John Travolta i ”Saturday night fever”), du har kommit alldeles rätt!
Den ena diskodängan efter den andra flyger ur sångarnas strupar och de flyhänta instrumentalisternas händer. ”Ménage a trois” kläds i rockkomp. Lina Hedlund gör en mycket fin tolkning av ”Never can say goodbye”. Operasångerskan Malena Ernman lånar ut sin röst i ”Singing to heaven”. Och när alla efter halvannan timme framför genombrottslåten ”Crying at the discotheque” och avrundar med ”Stay the night”, då står vi upp i bänkarna och vill bara höra mer.
Diskon som genre tog sig inte så långt in i det svenska samhället, som på 1970-talet dominerades av den progressiva musikrörelsen. Vem hade mage att ägna sig åt ytlig dansmusik när det fanns ett politiskt budskap som var mycket viktigare? Men av den dansfestklädda och åldersvarierade publik som fyller Crusellhallen på fredagen förstår man att genren har ett stadigt grepp både om oss som var med då och dem som är unga i dag.
Visst är discohitsens texter banala. Men här är det verkligen inte orden som är det viktiga – det är den förföriska rytmen, beatet, suget i maggropen. Alcazar har allt detta i blodet och lyckas förmedla rubbet. Inspirerad av kvällen går jag hem och sätter ”Crying at the discotheque” på repeat. Den manande trumman i de inledande fyra takterna, den lilla synkopen alldeles innan basen och keyboarden kommer in. Jag kan inte värja mig utan måste dansa, dansa, dansa.