Det senaste halvåret har jag rört mig mellan två städer. Vi behöver inte nämna den andra staden vid namn. Det händer nämligen att de slår LHC i hockey ibland. Imorgon råkar den där andra staden vara värd för Melodifestivalen. Men ett är säkert: Linköping tog hem varje schlagerseger den här helgen.
Carolas artistkarriär sträcker sig från en ganska självklar pastellgul dräkt i ett tidigt åttiotal, till, ja, om inte himlen, så rakt in i en evighet. Och det är inget negativt menat med det. Ärligt har jag aldrig sett Carola snyggare, proffsigare eller musikaliskt bättre än ikväll. Och ärligt talat trodde jag aldrig jag skulle dänga till med en fullpoängare på henne.
Jag är förvånad, överraskad och berörd. Visst visste jag att Carola har flera tjog med professionalitet och ett röstsignum som Sverige inte hittat någon motsvarighet till sedan 1983. Men, kvällens konsert var så mycket bättre än så. Carola, hetare, röststarkare och med bättre arrangemang än någonsin visade på alla sätt att hon är och förblir en av våra riktigt, riktigt stora artister.
I tunga arrangemang, i spotlightens färgkaskader och stadigt på sina egna ben, bjöd Carola på låtar från alla delar av sin karriär. Arrangemangen var vassare, showen tätare och publiken mer entusiastisk än jag upplevt tidigare. Hon har låtit sig inspireras av Orups, Love Antells, och även Andersson Wijs tolkningar av hennes egna låtar och transporterar därmed in sångerna i en nutid långt från pastellgula byxdräkter och överdådiga fläktnummer. Och hur det än går imorgon, och om hon nu inte redan satt där tidigare; ikväll visade Carola vem som är och förblir Sveriges schlagerdrottning.