Hade Vadstena-Akademien valt denna opera på grund av att den ganska nyligen återupptäckts och därmed befanns intressant? En obefogad oro, visade det sig.
Redan uvertyren, med sina högtidliga dubbelpunkteringar, var lovande. Orkestern spelade storartat i de olika stilarna och uttrycken: lätt och transparent, något tungt barockstuk var det aldrig fråga om (Telemann stod ju med minst en tå doppad i ”den galanta stilen” som kom efter barocken). Soundet förgylldes ytterligare av de två blockflöjterna och teorben, den stora baslutan.
Ingen antik myt har väl utgjort handling i fler operor än den om Orpheus: Monteverdi, Peri, Gluck och många fler. Men i Telemanns variant finns en tillagd roll: drottning Orasia som är ohanterligt förälskad i Orpheus, därmed Eurydices rival och orsak till hennes död.
Telemanns dramatiska kompetens visar sig i första hand genom hans förmåga att med toner gestalta olika karaktärer, de divergenta och kolliderande känslorna. Ett tydligt exempel är när Orasia väntar på Orpheus´ återkomst från underjorden och nästan slits i stycken av samtidig längtan och ångest.
De flesta rollfigurerna sjunger om hämnd och vedergällning på ett sätt som känns kusligt välbekant, endast Eurydice visar ett mildare och mer förlåtande sinnelag.
Några små skönhetsfläckar till trots var sånginsatserna överlag goda. När Kajsa Lindberg i första akten sjöng Orasias tekniskt krävande hämndaria blev hon en parallell till Nattens Drottning. De behagfulla nymferna var samsjungna. Bland flera höjdpunkter fanns också Orpheus´/Richard Lindströms vackra ”Ach Tot, ach süsser Tod” med sitt pizzicatoackompanjemang. Rakaste vägen till hjärtat gick Johanna Wallroth som Ismene – virtuost, berörande, sagolikt fint!
Scenografin var enkelt avskalad men verkningsfull: jordelivet var svart, Hades lyste vitt. Inga andra färger förekom.
Telemann varierar sig rejält under operans gång. När språket märkligt nog skiftar mellan tyska, italienska och franska låter han musiken klinga så som vi (kanske schablonmässigt) associerar med det landet. Även folkligt inspirerade dansrytmer får plats. Hans recitativ är inte neutrala transportsträckor fram till nästa aria, de har ett expressivt egenvärde.
Satsningen på Telemann var ett utmärkt val! Under hans peruk fanns förutom kunnande och fantasi säkert också människokännedom.