Anna Ternheim och Lovisa Samuelsson i tät och fin körsång till akustiska gitarrer.
Konsert
Anna Ternheim
med Lovisa Samuelsson
Borkhult Lapphem, Åtvidaberg
22/7
Tillsammans med Lovisa Samuelsson på cello och gitarr, äntrar Anna Ternheim scenen i Borkult Lapphem. Platsen är speciell för både artister och publik. I den här lite rufsigt vackra hippie-miljön kan man slå sig ner och njuta av hembakat och musikalisk spis, men också skapa, delta i kurser eller kolla de utställningar som följer på de ”artists in residence” som årligen huserar på översta våningen i stora huset. Här, i sommargrönskan har man ”crowd-fondat” ihop till en ny scen med tak.
Anna Ternheim lockade runt 300 till Borkhult Lapphem i regnet.
Medan svalorna flyger in för att mata sina ungar i bon under taket, bygger Ternheim upp stämning och känslor för både sin musik och publik. Det är ett gediget arbete som tar form. Hon sveper aldrig in med stora gester. Nej, tvärtom känner hon sig fram blygt och prövande. Det känns spontant och exklusivt, som om vi blivit inbjudna till en särskild kväll. Kanske kommer sig lugnet och de kontemplativa känslorna med platsen, ja den verkar göra något med sina artister.
Lovisa Samuelsson visar prov på snyggt slimmade utflykter på cello.
”Walking aimlessly” framförs hudlöst och välavvägt på akustisk gitarr. Ternheims röst är spröd men bestämd. Hon är genremässigt bred och rör sig fritt mellan ballader, folksång och mer rockiga partier, växlar lätt mellan covers och eget låtmaterial. Få kan väl som hon sjunga Broder Daniel, Bruce Springsteen och Backstreet Boys med samma självklarhet.
Med spröd men bestämd röst tog Anna Ternheim scenen i Borkhult i besittning.
Tillsammans med Lovisa Samuelssons snyggt slimmade utflykter på cello skapas böljande och dramatiska passager. I ”Black Sunday afternoon” piskas stämningen upp och tar höjd. Här, liksom så ofta i Ternheims musik finns en berättelse som ska förtäljas där instrumenten pockar och lockar in sina lyssnare ända fram till ett förlösande slut.
Publiken trotsade regnet för en kväll med Anna Ternheim i Borkhult Lapphem.
Då och då förenas Ternheim och Samuelsson i tät och fin körsång till akustiska gitarrer. ”Brinn, pengar, brinn” ges ett spännande och rytmiskt intrikat uttryck. Just den här lågmälda intensiteten har blivit Ternheims signum och det är mycket njutbart. Strävheten ligger i texternas innehåll som ofta handlar om komplicerad kärlek. Häri finner lyssnaren det melankoliska arvet från den svenska folkmusiken. Ikväll är det en mycket nöjd publik som stående applåderar Ternheim och Samuelssons glödfyllda och vitala samspel.
"Lågmäld intensitet har blivit Ternheims signum", skriver Correns recensent.