Crusellhallen i Linköping 28/9
Det hör inte till vanligheterna att solist och dirigent är samma person. I går kväll återfanns dock såväl Dominique som Båge i båda rollerna, den förstnämnde dessutom som kompositör. Han började med att leda Brahms orkestralt tacksamma ”Tragisk uvertyr”. Större orkestrar kan i bästa fall åstadkomma fler och djupare klangliga dagrar, annars var detta framförande så gott som oklanderligt. Träblåsarna gjorde ett mycket gott jobb.
Kontrabaskonserter kan räknas på ena handens tumme, här hade Dominique komponerat en där han själv trakterade solostämman. Den stod med båda fötterna i den klassisk-romantiska traditionen och smekte mestadels medhårs med flera mycket vackra partier. Bland Dominiques solistiska kvaliteter noterade jag att de virtuosa inslagen var befriade från överdrifter och publikfriande duktighets-fyrverkerier – tack för det!
Tonen i hans kontrabas hade en ”vänlig” kvalitet. Samspelet mellan solostämman och orkestersatsen var intelligent och tilltalande uppbyggt. Konserten var klart hörvärd och är självklart ett värdefullt bidrag till den magra genren.
Fanny Mendelssohns sorgliga och tidstypiska livsöde fascinerar mer än hennes C-duruvertyr, lite vattnig trots ett gediget hantverk. Ändå spelade musikerna övertygande, och musiken passade orkesterns storlek bättre än Brahms. Dominiques dirigering hör inte till den ortodoxa skolan, och när han pumpade in så mycket liv och energi det nu var möjligt hände det mer än en gång att hela karln befann sig i luften!
En balansgång mellan viljan att behaga och ett bråddjup av mörk förtvivlan innebär det att ta sig an Mozarts 40:e symfoni – den är känslig som ögat. Det räcker inte att spela ”rätt”, som det möjligen gör i större utsträckning med de tidigare symfonierna eller med många av Haydns dito. Men själva formen hölls samman av Båges dirigering och han lyfte fram det för Mozart typiska växelspelet mellan stråkar och blåsare.
Tyvärr följde inte alla musiker hans tydliga taktering. Bäst fungerade tredje satsen, som också i viss mån står utanför det där besvärliga gränslandet som resten av symfonin befinner sig i.
Tråkigt att publiken var så fåtalig, faktiskt inte speciellt många fler än musikerna på scenen. Jag skulle unna LSO den respons som en större tillslutning innebär – det är de värda!