Det känns som om Sverige var en hårsmån från att mista en av sina mesta mästermusikanter. Puh. Vilken tur att han inte lät andra människor definiera sig, för det är ju som han själv säger, ”får man höra att man är dålig på någonting så blir man dålig på det”.
Ale Möller gick tack och lov sin egen väg.
I kväll kommer han och musikerna Olle Linder, Johan Graden och Mauritz Agnas till Linköping för att spela med Östgöta Blåsarsymfoniker. Konserten kallas ”Ale jorden runt”. Det är Ale Möllers musik, inspirerad av möten med människor över hela världen, som kommer att framföras. Om och om igen har han återvänt till framför allt Japan, USA, Indien, Västafrika, England och Skottland. Och han fortsätter att resa. I höst väntar turnéer i Skottland, Indien och Senegal. Nästa vår blir det en USA-turné.
Men låt oss ta oss tillbaka till Malmö, till 70-talet. En grå, inte så värst sprallig industristad, väldigt olik det Malmö som möter oss i dag.
Ale Möller och vännerna lyssnade på Beatles, Pink Floyd och Jimi Hendrix. 15-årige Ale hade långt hår och började spela elgitarr. Det var coolt och impade på tjejerna.
Först var det som det är när man lär känna ett instrument. Man klinkar liksom på. Men en dag när han satt där och spelade hände någonting.
– Jag förstod inte vad det var. Huden knottrade sig på mig, jag blev varm och kall om vartannat och jag trodde att jag höll på att bli sjuk. Men det var ju musiken som letade sig in i mig och öppnade upp för en massa känslor. Det liknade förälskelse, och sedan dess är jag ständigt förälskad, berättar Ale Möller när vi ett halvt sekel senare träffas på ett café på Söder i Stockholm där han bor sedan flera år.
Ale Möller mötte jazzmusiker. Han gav sig ut på en ungdomsturné med "Tolvskillingsoperan".
– Weills musik var en upplevelse. Wow, kan det låta så här!
Han och kompisarna läste på om jazz. Man skulle tydligen ha något som hette jamsessions. Så kom trumpeten in i Ale Möllers liv och hela gänget åkte ut i Europa som gatumusikanter. Varje morgon var plånboken tom, men på kvällen fylldes den på. De kände sig fria och rika.
Hemma växte sig proggrörelsen stark och Ale Möller blev en del av den.
– Där fanns en musikalisk vidsynthet som jag är tacksam för. Vi hade en gemenskap som gick över genregränserna. Jag började spela med Mikael Wiehe och bildade en kvartett som gjorde musik till en politisk kabaré på radion. Ur detta växte Kabaréorkestern fram.
När ett stränginstrument med folklig anknytning behövdes stack någon en bouzouki i händerna på Ale. En riktig turistbouzouki förstod han långt senare. Men den ledde honom till den grekiska folkmusiken. Ale åkte snart fram och tillbaka till Grekland. Han lärde känna Mikis Theodorakis och började arbeta med honom.
– I Grekland hade folkmusiken en självklar plats i vardagen. Jag tog starkt intryck av det. Varför var det inte så i Sverige? Vilken musik spelade vi här för 200 år sedan? Jag ville ta reda på det.
För att göra en längre historia kortare: Ale Möller flyttade till Rättviks finnmark och gick som lärling hos olika spelmän i Dalarna. Han stannade i femton år. Men han ville, som vanligt, göra på sitt sätt, och det skapade en del kontroverser med konservativa musikanter som inte tyckte att det passade sig.
– De älskade musik lika mycket som jag, men medan jag menade att folkmusik är någonting som utvecklas hela tiden ville de att den skulle förbli vid vad den var. I dag är det inte riktigt så längre. Numera finns en annan öppenhet.
Det är i kollisionerna saker och ting händer, hävdar Ale Möller. Det är där verkligt intressant musik uppstår. Det kan vara mellan världsdelar och mellan genrer. När olika traditioner korsas.
Få artister har så påtaglig publikkontakt som Ale Möller.
– Det handlar om att vara närvarande och komma bort från det prestationsinriktade sättet att möta en publik på.
Det går inte att gå upp på en scen och ha en klar bild av hur det ska bli, säger han. Saker och ting måste få ske i ögonblicket.
– De musiker jag spelar med är beredda på att saker och ting inte alltid går som planerat. Jag gillar också att de ibland är ”olydiga” och överraskar mig.