En hjälteinsats av arrangerande Kammarmusik i Östergötland räddade dock det hela, då de med rekordkort varsel lyckades engagera Svarfvar & Kellerman – ett kap under vilka omständigheter som helst!
Fiol och gitarr – en väl fungerande och klingande men inte så vanlig kombination. Konsertens stycken var små till formen, lättlyssnade utan att vara lättviktiga (möjligen gränsade Peterson-Bergers stycken till det senare).
Dvorak, de Falla, Kreisler – det var njutbart och lät utmärkt. Bartoks ”Rumänska danser” var blodfulla, hade en intensiv puls och den folkliga karaktären bibehållen. Bland alla ackordtoner i sitt ackompanjemang lyfte Kellerman så fint fram motmelodier och tematiska kommentarer. Hans harmonier i ”Apres un reve” av Fauré var vackra bakom Svarfvars cantabla spel, sluttonens bortdöende var så sublimt att alla höll andan.
Det känns naturligt och självklart att få avnjuta kammarmusik i ett hem, till exempel i den lyssnarmiljö som Lagerlundas tilltalande salonger erbjuder. När man nu kom så nära att man hörde den hartsade friktionen mellan stråke och sträng på den dyrbara Stradivarius-violinen i Bachs Sarabander blev dessa glansstycken plötsligt sköra och sårbara. Och i mina ögon är det sårbara ofta något vackert, oförställt, naket, som ett förtroende man får…
Kanske var Piazzollas tangodoftande slutnummer det allra bästa. Här kom gitarren till sin rätt som mest. Vilken grann musik – och vilka musiker!