Om du går upp för stentrapporna till vänster kommer du till slut till den vackra Bröllopssalen inne på Vadstena slott.
"Andra ringningen" säger en powerwalkande kvinna till mig när hon ser att jag gåspringer mot Vadstena slott. Jag är lite sen och ökar farten lite till. Jag följer stentrapporna inne i slottet innan jag kommer upp till Bröllopssalen, denna otroligt vackra sal inbäddad i slottets huvudkropp. Det finns en sorts stringens i stilen, alla ornament är blodröda och väggarna är kalkvita.
Jag är här för att få lyssna till barockens pärlor framförda av Barock-Akademien.
Men först en liten historielektion. De här konserterna är kopplade till Vadstena-Akademiens 60-årsfirande och under Akademiens långa historia har man framfört många operor kopplade till drottning Kristina.
När pesten bröt ut i Stockholm 1653 flydde hon nämligen till Vadstena slott och tog med sig en italiensk musikertrupp hon bjudit in till Sverige. Hovlivet fortsätter på Vadstena slott med mycket musik och dans, möjligen i just den Bröllopssal vi sitter i. Ett år senare abdikerade hon och flyttade till Rom, en plats där hon skulle komma att spendera lejonparten av sitt liv. Hon konverterar till katolicismen och blir en stor konstmecenat och beställare av musik.
Vi spolar fram drygt 300 år, till 1970- och 80-talet, då Vadstena-Akademiens första konstnärligare ledare åker ner till Vatikanbiblioteket för att ägna sig åt musikarkeologi. Arnold Östman, som han heter, är där för att leta efter bortglömd barockmusik som Kristina varit engagerad i och hittar pärlor. Han åker tillbaka till Vadstena, där det blir nypremiär efter nypremiär av musik som inte spelats på hundratals år.
Barock-Akademien höll i en jubileumskonsert på Vadstena slott den 9 juli 2024. Det är 60 år sedan Vadstena-Akademien startade.
Kvällens konserten är en sorts hommage till Arnold Östman som gick bort 2023, efter ett långt liv i musikens tjänst. Flera av styckena som spelas är just bortglömda verk som har grävts fram och haft sin nypremiär i Vadstena.
Jag älskar klassisk musik, men jag måste erkänna att barocken inte är min starkaste sida. Därför känns det spännande när den elva man starka stråkensemblen andäktigt äntrar Bröllopssalen. Den riviga ouvertyren från Henry Purcells opera "Dido och Aneas" sätter tonen direkt för kvällen. Det är en sorts fartfylld cembalodröm vi rör oss i och enligt programbladet är det just dansant musik vi ska få höra under kvällen. Mellan de olika verken berättar Nils Spangenberg, Vadstena-Akademiens avgående konstnärliga ledare, på ett intressant och initierat sätt historien om verken och om Arnold Östman.
Konsertmästare Stefan Lindvall leder Barock-Akademien.
Efter några verk som för mitt otränade öra låter lite mer som kammarmusik, finstämt och ibland lite intetsägande, så är det dags för en fransk svit signerad Jean-Baptiste Lully. I dessa verk tycker jag mig finna en annan sorts råhet och dramatik, en sorts känsla av folkmusik. Konsertmästare Stefan Lindvall, som till vardags även leder Drottningholms barockensemble, stampar hårt i golvet för att räkna in musiken.
Nils Spangenberg, avgående konstnärlig ledare för Vadstena-Akademien.
I paus lyckas jag få en pratstund med Nils Spangenberg.
Har folkmusiken tagit inspiration från barocken?
– Både och skulle jag säga. Det finns en sorts rörelse emellan. Mycket av folkmusiken är ju polskor och det finns ju en del av det i barocken med, säger Nils Spangenberg.
Berätta om tankarna kring konserten!
– I och med att Arnold Östman gick bort förra året så vi ville sätta fokus på den pionjärgärning han gjorde med att upptäcka "nygammal" barockmusik. Sen är det kul att göra något med instrumentalister i stället för sångare hela tiden.
Jag fick knappt plats här, hur känns det att ni lyckas locka så mycket publik till ett sån här konsert?
– Det brukar vara fullsatt. Det är många som har en stor del i den framgången, men jag tror att det handlar om att det är kvalité, man får möta unga musiker och de här vackra miljöerna. Allt detta hjälper till att locka publik till konserterna.
Efter pausen får vi direkt stifta bekantskap med konsertens enda östgötska kompositör. Johan Agrell föddes i Löts socken i nuvarande Norrköpings kommun men arbetade framför allt i Tyskland. Hans musik tillhör "den galanta stilen", en stilriktning under rokokon som var mellan barocken och wienklassicism.
Jag förstår kvalitén i musiken men jag måste säga att det inte riktigt är min kopp te, det är lite för nätt för min smak. Men strax därefter kommer min absoluta höjdpunkt under konserten, "Sonata di Battaglia" av Johann Valentin Meder. Det är en stridsskildring och här märks återigen dramatik och råhet som jag uppenbarligen är svag för. Hade det varit distade elgitarrer och trummor i stället för fioler och cembalo hade det här kunnat kallas hårdrock.
Men hur blev det med den hemliga gästen egentligen?
Jo, när det är dags för konsertens allra sista verk så går Nils Spangenberg upp på scenen och berättar att sångerskan vi nu ska få höra arbetat mycket internationellt på stora operahus men som är från Östergötland och bor i Vreta Kloster. Spänningen är olidlig innan Nils Spangenberg ropar ut Ann-Christine Larssons namn.
Jag kan inte tillräckligt om opera för att veta vem det är, men det märks att den insatta publiken känner till henne väl. I en glansig, grön "håll käften"-klänning levererar hon sedan en av George Frideric Händels kändaste arior "Where'er you walk". Applåderna vill inte ta slut och jag lämnar Bröllopssalen med ett stort leende på läpparna.
Nåja, vad är väl en barockkonsert på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, dötrist och alldeles alldeles underbar.