Vilka band ska man lyssna på under framtida campingsemestrar?
När jag var på Gyllene tider-konserten under fredagskvällen var det första gången på länge som jag lyssnade på låtarna. Det är ingenting som brukar spelas i mina hörlurar, men det väcker starka minnen. När jag hör “Leva livet” och “Juni, juli, augusti” igen associerar jag det framförallt till barndomens somrar.
Jag minns att vi hade samlingsskivan “GT25 - Samtliga hits!” i bilen och att låtarna gick på repeat när min familj bilade till Öland för att campa på Böda sand. Per Gessles lena röst var en lika trogen följeslagare under bilsemestrarna som Gott & blandat-påsar och åksjuka syskon.
Gyllene tider är soundtracket till ett enkelt liv och det har inte bara att göra med någon kletig barndomsnostalgi. Det märks också i låttexterna. Det finns något härligt i att kunna göra en hit av den superbanala textraden “sommartider hej hej sommartider”. Eller att det tycktes räcka med lite mellansnack på reguljärtv:n för att få Per Gessle att komma i stämning. (Men håll med om att “Flickorna på tv2, åhå-hå” egentligen är en mycket märklig förutsättning för en låt? Hur kan någon få för sig att skriva ner att man “frustar som en tjur” framför tv:n?)
För Per Gessle räckte det med lite mellansnack på reguljärtv:n för att komma i stämning.
Hur som helst är Gyllene tider uppfriskande folkliga bland alla samtida band med superstarambitioner. Inför konserten diskuterade jag och mina kollegor vilket band som skulle kunna tänkas åka på en motsvarande nostalgiturné om 40 år. Möjligtvis Hov1? Men det hade nog inte blivit samma sak med de dryga Stockholmskillarna. Om Hov1 har en image av kokain och feta efterfester på hotellsviter är Gyllene tiders image snarare folkbärs och husvagn.
Blir det Stockholmsgruppen Hov1 som åker på en motsvarande nostalgiturné om 40 år? Det blir inte riktigt samma sak va?
Kommer det enkla livet, med campingsemestrar, grillkorv och Norrlands guld på långburk dö ut tillsammans med Halmstadsbandet? Det vore i så fall sorgligt. För visst, Gyllene tider är ganska töntiga, det måste man väl ändå kunna säga? Men på plats på Stångebrofältet är det svårt att känna något annat än att det töntiga också är jäkligt livsbejakande.