Nielsens ”Orientalisk festmarsch” visade upp en solid klangmassa. I ”Pavane för en död prinsessa” av Ravel utvecklades ett diametralt annat tonspråk: sorgligt och stillsamt, kanske i första hand en arena för de många stråkarna.
Knippet med publikt tacksamma ”orkester-hits” var gissningsvis roliga att spela. Halvorsens ”Bojarernas intåg” och Alfvéns ”Roslagsvår” fick den rätta stunsen, och Powells filmmusik ur ”How to train your dragon” övertygade.
Kvällens huvudnummer skötte LISO på egen hand: en trombonkonsert av den colombianske tonsättaren Borda. Före framförandet höll dirigerande Gustafsson ett brandtal för ”ny musik” och menade att den är underrepresenterad i svenska konsertprogram – något som äger sin riktighet. Jag vill vara försiktig med utlåtanden efter detta enda genomlyssnande, men den minst sagt ”luftiga” och transparenta konserten grep mig aldrig utan blev på sin höjd intressant.
Solostämman var varierad och ibland uttrycksfull, annars kommenterade olika instrument och klanggrupper mest varandra. Jag fick ett ganska fragmentariskt intryck och saknade längre linjer och skönjbara förlopp.
Men Leif Wangins ton och säkra sätt att hantera sin trombon var imponerande och värt att ta del av. För sitt mångåriga arbete fick han i samband med konserten motta kungens förtjänstmedalj i guld – välförtjänt. Grattis!
Konserten manifesterade det oskattbara värdet i allt det goda arbete som elever och lärare vid Kulturskolan lägger ner.