Rösten är på plats liksom den professionella hållningen, gitarrerna och berättelserna, även om de sistnämnda får låta vänta på sig ett par uppehåll mellan låtar. Hans bägge medmusiker sitter anonymt med sina instrument, den ena skiftande mellan strängvarianter, den andra väljande bland sina klaviaturer. Samuel Starck och Erik Arvinder är bägge stadiga medlemmar av Så mycket bättre-kompet och visst levererar de med samma elegans här som där. Det är finkänsligt, stiligt och gång efter annan vackert uppslutande bakom kvällens artist.
Konserten är den andra på en längre vårturné. Andersson Wij firar tjugo år som artist och passar på att stämma den gitarr som levt ett eget liv medan den stått lämnad på scen. Snart får vi följa svalor som kastar sig ut över Vinterviken. Där satt han, på sin balkong, med vitt vin, sin käraste och slumrat barn i sovrummet. En sökande, vilande ballad om hur cirklarna ger och tar, hakar i varann. Upprepar och härmar i sina försök att bli egna.
Plötsligt hamnar vi nära morbroderns död, systerns grav, mormoderns begravning. Släktkrönikan får sitt sammanhang. Det är 70-tal i Delsbo och sommarnatten är sådär fantastisk som den bara blir på våra breddgrader. Kompet är ruskigt snyggt och även om han här i krokarna tycks bli trött och tappar något i sin annars så stabila energi och pitch, kommer han snart igen och möts av stående ovationer från den stad han är så gärna hyllar.