Peter Jöback och Tomas Andersson Wij sjunger skilsmässosången "When everything is said and done".
Så fort man stiger in i Saab Arena och ser scenen så inser man att det är påkostat. Hela scenbygget osar lyx och kvalité. När scenen sen fylls på med en fullskalig symfonisk orkester, ett band (med Abbas egna Per Lindvall på trummor) och flera körsångare så kan man vara trygg i att det här kommer bli valuta för pengarna. I den mån man ens betalat för den här konserten. Fastighetsjätten Botrygg har nämligen köpt upp en rejäl knippe biljetter som delats ut gratis till hyresgäster och föreningar.
Konserten är en del av en turné där Linnea Henriksson, Peter Jöback, Petra Marklund och Tomas Andersson Wij tolkar Björn Ulvaeus och Benny Anderssons låtskatt. Det är nämligen i år 50 år sedan Abbas vinst i Eurovision med "Waterloo" och den här konserten är en del av jubileumsfirandet. Det är dock inte bara Abbas låtar som tolkas utan även en blandning av alltifrån Hep Stars och Hootenanny Singers till Benny Anderssons Orkester och alla av duons musikaler.
Konserten börjar med att Benny Anderssons mystiska folkmusikverk "Skallgång" övergår i klassiska Abba-hiten "Voulez-Vous" och alla artisterna springer in och peppar igång publiken. Ja, även vanligtvis lågmälda Tomas Andersson Wij som uppenbarligen är den udda fågeln i gänget. När det några låtar senare är dags för honom att göra en vacker, finstämd version av Ainbusk Singers "Älska mig" så kan han inte låta bli att skoja om elefanten i rummet.
"I vanliga fall brukar jag stå på små teatrar i Östersund och Finspång. Nu står jag i mitt tredje klädbyte och sjunger "Voulez-Vous" i en jävla ishall."
Men Tomas Andersson Wijs medverkan förgyller konserten, han ger det hela en klangbotten och en nyans som ofta tappas bort när man pratar om Björn & Bennys katalog. Kanske är arrangören vis av Så mycket bättre (som kvällens alla artister deltagit i) – det behövs en bredd på stilar och personligheter för att göra det hela intressant. Mycket kan man säga om ovan nämnda vissångare, men han hade inte klarat av att stiga rakt in i vilken musikal som helst och levererat som de övriga av artisterna. För vilka röster vi har att göra med! Konsertens allra bästa stunder är just då dessa röster utnyttjas optimalt och det görs framför allt i de smäktande powerballaderna.
Petra Marklund gör en fantastisk orkestral version av "Mio, min mio". Gåshud.
Linnea Henrikssons ikläder sig rollen som den prostituerade Ulrika från "Kristina från Duvemåla" och sjunger en rå men hjärtskärande version av "Aldrig". Gåshud.
Peter Jöback, som var med i originaluppsättningen av Kristina från Duvemåla återvänder till rollen som Robert och sjunger hiten "Guldet blev till sand". Kvällens största gåshud.
Stämningsfull stämsång på "Chiquitita".
Från vänster - Linnea Henriksson, Peter Jöback och Petra Marklund.
Likt Så mycket bättre så blir konsertens låtar så mycket bättre när den egna personligheten och musikaliska preferenser får skina igenom. Tyvärr har man flera gånger gjort det lätt för sig och Abba-låtarna får låta precis som på skiva, varpå den omedelbara känslan av att man lyssnar på Abba från Wish infinner sig. Jag hade gärna också sett att man kunde frångå mallen lite mer och gett konserten mer själ. Det hade till exempel varit snyggt om man hade nämnt att Björn och Benny faktiskt träffades på Rally hotell i Linköping och att det var här deras gemensamma bana påbörjades. Men det är nog bara att ta det goda med det onda, känslan av proffsighet och att det är tight kommer säkert från att man kör samma show, kväll efter kväll. Verkshöjden för en tributekonsert är begränsad men jag måste säga att man lyckas göra det så bra som det någonsin hade kunnat bli. Den bestående känslan efter konserten är ändå en förundran över vilket djup som finns i Björn och Bennys låtskatt och vilka fullblodsproffs vi har att göra med på scenen. Två timmars konsert försvann i ett nafs och publiken, som till största delen bestod av folk som fick uppleva Abbas storhetstid på 1970-talet, verkade älska varenda sekund.
Men en sak gör mig fortfarande perplex. Det här är som sagt en konsert som uppmärksammar 50-årsjubileet av "Waterloo", men when everything is said and done så väljer man att inte spela "Waterloo". Mamma Mia!
Abbas "Gimme! Gimme! Gimme!" passar Peter Jöbacks röst som handen i handsken. Enligt honom själv bytte han till sparkdräkt som en hyllning till Björn och Bennys kroppstrumpor under Abba-tiden.