Det har funnits varje skäl att köpa gamla utgivningar från den karriär som fyller tjugo år sedan debutalbumet ”Ebeneser”.
Med formuleringar om att vilja veta hur en hemkomst känns, och det svåra i att vinna över sig själv, har han etsat sig fast. Stroferna, rösten som är välartikulerad och vemodig i ett och samma, och texterna som bäddas in i lite försiktiga arrangemang, gör att sångerna – nyutgivna eller äldre – håller genom utomhuskonserter i spöregn och i konsertsalar som nu ikväll.
TV-programmen ”Så mycket bättre” och ”Tomas Andersson Wij spelar med … ”, må ha placerat honom i finrummen nu, men saken är den att Andersson Wij nog ändå är mest och bäst i sina egna sånger. Detta för att texterna är hans styrka och för att de berättelser han väver in dem i gör dem personliga in i varje textvridning och gitarrkomp.
I Linköping ikväll blandar han gamla kompositioner med sånger från nya skivan ”Avsändare okänd”, och kliver givetvis in i de tolkningarna från höstens tv-serie. Det är avskalat och lite mörkt, ibland med Andersson Wij ensam med sin gitarr, ibland med fullband, och någon gång i duett med Lovisa Samuelsson. Det är mars och yrsnö utanför, men känslan är vemodets höst, ensamhetens november, och en resa i mörkret, snarare än på väg mot något oförväntat vårljus bortom snö och kyla. Och det är en känsla att trots allt dröja sig kvar i, även om kvällen ännu inte är så sen och väldigt lite tycks hända just nu.
