Det har gått tolv år sedan Darin Zanyar inte vann Idol. Men sedan dess har det mesta stavats segertåg för den nu 28-åriga artisten. Popkillen med tandställning och en omistlig känsla för rytm har växt upp och bevisar sig gång på gång.
När han på onsdagskvällen uppträder i Crusellhallen i Linköping har han lockat en publik som når från de tidiga årens fans till personer som upptäckt honom i och med ”Så mycket bättre”, och allt däremellan. Darin växlar mellan låtar från senaste skivan ”Fjärilar i magen”, sånger från tidiga år och från popdängiga ”Lovekiller” och ”Exit”. Han bjuder därmed på en repertoar som blandar djup och ståbas, med bredd och dansstegens lättja.
Det kanske skulle kunna kännas pretentiöst när en kille i popfacket äntrar scenen omgiven av fioler, cello och ståbas, men herr Zanyar gör det med den äran. Klädd i svart rock och hatt dyker han in i sin svenska repertoar med ”Göteborg” och ”Vilse i dig”. Scenen skiftar i starka färger och Darin klämmer i med hela sitt röstregister. Det svenska språket vill att texterna intensifierar, även om de ibland rör sig i nonsenslandskapet. Från en inledning snyggt inbäddad i stråkar, går Darin över till ”Lovekiller” där fortsatt stråkpålägg blandas med pumpande 1990-talsklingande rytmer.
Darins röst klättrar mot höga toner och någonstans synes lusten till musiken fortsatt vara större i dessa snabba, rytmsprängande sånger.
Konserten fortgår som en växling mellan de svenska texterna och de taktfasta engelskspråkiga sångerna, de senare ofta i ett annat tempo eller med en annan rytm än sina original. Och allt medvetet inbäddat i färgväxlingar och illustrationer från naturen. Darin lämnar få saker åt slumpen. Senast skivan är utgiven på eget bolag och det synes som han haft ett finger med i allt från scenografi till hur varje komparrangemang byggts upp under konserten. Ändå är det få saker som känns förprogrammerade eller själslösa.
Men den riktiga publikfriaren är ändå Ljungströms ”En apa som liknar dig” och där i konsertens senare del, bryter liksom all energi igenom. Darin tokdansar, eller ja, snyggtokdansar, ska det givetvis vara. Publiken står upp i bänkraderna. Och musiken och färgspelen synes inte veta några gränser. Om inte dessförinnan, så därifrån och till kvällens avslutande ”Ta mig tillbaka”, utgör konserten en ren triumf som bara lämnar mig med en enda fråga. Var det verkligen Daniel Lindström han hette, han som vann Idol 2004?