Trumpeter och lovsång. Gungande vaggvisor. Halsbrytande arior. Bachs Juloratorium har allt, verkligen allt. Och Norrköpings symfoniorkester visade på fredagskvällen i Linköping att den klarar skivan även i kammarmusikalisk sättning.
Oboerna och violinerna turades om att sno uppmärksamheten i den ljuvliga instrumentala pastoralen som inleder kantat nummer 2. Elias Svanbergs barocktrumpet smattrade ikapp med Jeremy Carpenters smidiga bas i arian ”Grosser Herr . . .”. Och de båda Norrköpingskörerna växlade skickligt i uttrycken mellan den jublande festliga inledande körsatsen ”Jauchzet, frolocket” och den vaggande, vyssande koralen ”Ich steh an deiner Krippen hier”.
Johan Christensson var både evangelist och tenorsolist och hade en härligt rörlig och ljus stämma och lät oss dessutom höra vartenda ord. Kerstin Avemos stora operaröst hittar inte riktigt in i mina känsliga Bachöron. När det gäller barockmusik njuter jag mest av raka röster. Men ett stort plus i kanten för att hon ryckte in i sista stund då den ordinarie sopransolisten blivit sjuk. Starkt jobbat.
Katija Dragojevic mjuka mezzosopran var som en smekning för själen i den fullkomligt bedårande ”Schlafe, mein Liebster” – en av oratorievärldens mest hjärteknipande arior som Bach lånade av sig själv från en profan kantat där den sjungs av Fru Lusta!
Denna faktadetalj fick vi bland mycket annat lära oss av Michael Bruzes presentation före konserten. Lärorikt och värdefullt. Bruze hade också tillsammans med Inger Dalene studerat in verket med körerna.
Det enda jag saknade var den efterklang som en riktigt stor kyrka kan erbjuda. Då hade upplevelsen varit komplett.