Musiken omspände ändå ett drygt sekel; med Stravinskys Eldfågeln från 1910 som en mäktig, färgsprakande avslutning.
Första avdelningen upptogs helt av en konsert för slagverk och stråkorkester av amerikanen John Corigliano. Här var solisten från orkesterns egna led vilket också var lite extra roligt.
Corigliano har bland annat fått uppmärksamhet för sin filmmusik. Och den kändes inte heller avlägsen i detta verk. Han bygger skickligt upp suggestiva stämningar och måleriska, ödesmättade tillstånd i musiken. Ofta var greppen oväntade och övergångar och klangmöten originella. Men tonmässigt och rytmiskt var det ganska konventionell musik. Lättillgänglig och underhållande.
Slagverk är ju i sig en både visuell och klangmässig upplevelse. Här nyttjades många varianter, från spröda träblock och mjuk marimba i första delen. Till mittendelens skrällande metall i rörklockor och gongar. Men även svävande vibrafon smekt med både klubbor och stråke.
Sista delen av konserten var det trumskinn som dominerade. Tunga bastrummor och sjungande taltrumma – exotiska ljud från västafrika.
När den mjuka stråkorkestern fick förstärkning av brasset så lyftes intensiteten ytterligare. Detta var verkligen både en klang- och rytmfest. Bifallet efteråt var inte att ta miste på.
Andrea Tarrodi har redan hörts i trakten i Linköpings symfoniorkesters tolkning. Här var det en ny – beställd – konsert för orkester med titeln Ascent (stigning). Ett stort upplagt verk som utnyttjade orkesterns klangvariation och dynamik maximalt.
Stilmässigt ligger hon inte så långt från Corigliano. Båda har ett ganska tonalt tonspråk och en färgpalett i orkesterbehandlingen som för tankarna till mästare som Debussy och Ravel.
Musiken flödade här ur djupa vatten. Med en skala och ett ledmotiv som växte i en uppåtstigande rörelse. Det var organiskt i sin utveckling och tätt sammanvävt i orkestrering och stämföring.
Skickligt skrivet men kanske lite snällt och förväntat utifrån programbladets programmusikaliska förklaring. Likt filmmusik riskerar det ibland att bli mer yta än djup.
Med Eldfågeln som avslutning var vi kvar i sceniska bilder och program. Men här var det omtumlande, våldsamt och förföriskt vackert. I en nyanserad tolkning med mycket temperament. Musik som står sig över sekler, med eller utan dans.