Kisa Magnusson 1975, mitt i det decennium då hon nådde sina största musikaliska framgångar, både i Sverige och utomlands.
Ovanför Sandströms klädaffär mitt i Kisa växte hon upp. Hon som skulle komma att bli hela Sveriges blues- och soulartist. Redan i ung ålder gillade Anna-Karin att klä ut sig, uppträda och roa folk i sin omgivning.
– Jag minns att hon var väldigt sprallig. Ett yrväder. Egensinnig och stark. Det var fascinerande att träffa henne, berättar George Gustafsson.
George är uppvuxen i Kisa och har en äldre bror som var vän med Anna-Karin, därför fick han följa med till hennes hem. Han var bara sex år gammal vid tillfället, men minns mötet väl än idag.
– Jag har varit ett musikfreak ända sedan jag bara var några år gammal, så jag tyckte förstås det var jättespännande att träffa en person som henne. Hon har en alldeles egen stil med en väldigt personlig och häftig röst. Hon har till och med kallats för "Sveriges Janis Joplin", berättar George.
George Gustafsson föddes i Kisa men bor numera i Norrköping. Musiken har alltid varit en stor del av livet.
"När jag var 14 köpte jag en akustisk gitarr och på den vägen är det. Jag har spelat i flera olika band och på senare år har jag gjort flera egna låtar som jag spelat in själv".
Som 18-åring blev Anna-Karin antagen till Calle Flygares teaterskola i Stockholm och lämnade därmed Kisa. Det var där hon fick smeknamnet Kisa av teaterläraren Calle Flygare – inte för att hon råkade komma från Kisa, utan för att hon kisade med ögonen.
– Jag vet inte om jag tror på det. Jag tror att hon skrattade så att hon kisade med ögonen, men det vore lite väl osannolikt om det inte hade någonting alls med att hon kommer från Kisa att göra. En kombination kanske, säger George.
George följde Anna-Karins karriär hela hennes liv och har alltid sett henne som en stor inspirationskälla. 1968 fick hon huvudrollen i musikalen "Hår", den första svenska uppsättningen av "Hair", och spelade för utsålda hus i ett halvår. Det stora genombrottet var ett faktum för artisten som sedan dess gick under artistnamnet Kisa Magnusson.
– Jag har alltid haft en dröm om att göra något ihop med henne, men det blev aldrig aktuellt, berättar George.
Kisa Magnusson och Claes af Geijerstam 1972.
I stället blev det en hyllningslåt till Kisa som släpptes på hennes 75-årsdag den 14 maj. ”Jag la en ros på Kisa Magnussons grav” heter låten som handlar om minnena från när han var hemma hos Kisa, men också med reflektioner kring hur det är att växa upp i en liten ort.
– Jag har haft grundstrukturen till låten i kanske tio år utan att få till den. Men tidigare i år blev jag bokad på gig i Kisa och såg av en slump att Kisa föddes för 75 år sedan, då tänkte jag att det vore perfekt att släppa låten nu.
Han har redan smygspelat låten på spelningen i Kisa där den skapade stor uppmärksamhet hos "hemmapubliken".
– Låten blev väldigt uppskattad och det var folk som kände henne som kom fram och pratade så det var jätteroligt.
Kisa Magnusson tillsammans med Tommy Körberg.
George är numera bosatt i Norrköping, men Kisa kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat.
– Jag har alltid återvänt till Kisa på något sätt. Det är något magiskt med barndomens platser, menar han.
Musiken har alltid haft en stor roll i Georges liv och han har både släppt egen musik och spelat i flertalet band.
– Jag har spelat in allt möjligt. En skiva med gamla svenska poeter, en skiva med andliga sånger och så har jag gjort samarbete med en fransk artist och en marockansk sångerska. Det kan bli lite vad som helst.
Numera spelar han i punkbandet "23Till" som är baserade i Norrköping.
– Bandet är lite känt i punk-kretsar och där spelar jag gitarr och keyboard och kör lite körsång.