Östgötar som vill lyssna till Erik Söderlind får vänta till den 8 november då han spelar i Hallarna i Norrköping. I sommar kan man annars lyssna till honom och Lars Jansson i Ljungskile den 24 juli. Han spelar också med Klas Toresson i Sandviken den 28 juli och med Hans Backenroth i Oxelösund den 29 juli.
– Jag vet inte varför det har blivit så. När Great Jazz Club och jazz- och bluesfestivalen fanns uppträdde jag ofta i Linköping, men så lades festivalen ner och efter det har det inte blivit så många spelningar. Det tycker jag är synd, säger Erik Söderlind när vi träffas över en kopp kaffe på en lummig innergård mitt i Stockholm, där han bor.
Jonny Ek, ursprungligen östgöte även han, och Erik Söderlind möttes på Vallentuna jazzklubb. Jonny frågade Erik Söderlind om de skulle göra något ihop.
– Sånt gillar jag. Det är kul att träffa nya musiker. Och när vi sedan sågs uppstod någonting. Vi började jamma en gång i veckan och hade jättekul.
Steget från jammandet till att gå in i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen var inte långt. Under en dag spelade Erik, Söderlind Jonny Ek, Tomas Sjödell och Jonas Bäckman in albumet ”Erik Söderlind meets Jonny Ek” som i sin helhet kommer ut i höst. En låt släpptes redan i början av maj, ”Mr Kjell”, en vemodig hyllning till den bortgångne organisten Kjell Öhman, komponerad av Erik Söderlind, och låt nummer två släpptes i början av juni och är en komposition av Jonny Ek, ”The Messenger”.
Kjell Öhman betydde mycket för Erik Söderlind.
– Jag sökte kontakt med honom redan i tjugoårsåldern, ringde hans fru som var hans bokare, manager, allt. Först hände ingenting, men något år senare träffades vi i en studio och då hade han koll på vem jag var.
2009 gjorde de en platta tillsammans, ”Twist for Jimmy Smith”.
Jazzpianisten Lars Jansson och Erik Söderlind har spelat mer eller mindre regelbundet tillsammans sedan 2015. I september går de in i en studio i Göteborg och spelar in eget material.
– Melodier är viktiga för både Lars och mig, så det är en hel del melodiös musik. Att vi kommer från olika generationer märks inte. Lars säger för övrigt att han tycker att det är roligare att spela nu än någonsin.
Erik Söderlind växte upp på Stolplyckan, men han är född i Kristianstad. Talar obehindrat nordostskånsk dialekt, vilket glädjer en skåning. (Det vill säga mig.)
Lille Erik ville inte flytta från Skåne.
– Farmor och farfar bodde där och tog sig mycket tid med mig. Jag fiskade med farfar, fikade med farmor, badade i havet utanför Åhus och cyklade på grusvägar…
Men pappa fick jobb på Slöjdlärarseminariet i Linköping och då flyttade familjen hit. Då var Erik Söderlind fem år.
Han kommer inte från någon musikersläkt, men hans pappa hade och har ett stort intresse för musik, så pågen mer eller mindre marinerades i jazz.
– Tack och lov för pappas stora kulturintresse. Han köpte skivor till mig. Jag minns att jag lyssnade på "Tall Farlow" när jag var en sju, åtta år. Det var en vinylplatta med ballader. Den tyckte jag mycket om. Snabba låtar var jag inte lika förtjust i. Det blev liksom för många toner.
När pappa städade brukade han spela Bud Powell på jättehög volym på stereon.
Mamma hade en gitarr i jobbet som förskollärare. Den lade Erik Söderlind beslag på. Så småningom blev det musikklasser och kommunala musikskolan. Först mandolin, sedan klassisk gitarr. Rektorn Börje Norell hörde Erik Söderlind spela och frågade vad han gjorde efter den klassiska timmen. Från den dagen fick han också lektioner i jazzgitarr.
– Börje hörde att jag hade koll. Kommunala musikskolan, de gitarrlärare jag hade där och sedan musikgymnasiet de Geer i Norrköping betydde väldigt mycket för mig. Jag hade turen att få träffa människor som brann lite extra. Jag brukar tänka på det när jag själv har elever från Musikhögskolan.
I hans eget liv var Musikhögskolan inte någon rolig plats att vara på. Han tog ett sabbatsår efter tvåan och kom aldrig tillbaka.
– Jag blev underkänd i gitarr. Jag klarade inte teorin. Ett tag var jag på väg att lämna musiken helt och hållet, men jag hade en pirra som jag drog runt mina grejer på. Jag tror jag var på tjugo ställen i Gamla Stan och frågade om jag kunde få spela. Arton sa nej, två sa ja. Jag träffade en massa andra musiker och då blev det roligt igen.
Brinn och driv är viktigt, konstaterar han.
– Har man inte det, ja, då är det svårt.