"Om giften dödar havet, vad blir havet av?
Det finns inom oss om det så försvinner
Långt bortom synranden där månen brinner
Och sträcker, som en blind, sin vita stav."
(Havet. Lars Forsell/Peter Nordahl)
Sven-Bertil Taubes vita käpp lutar sig mot en pelare i den hotellfoajé på Östermalm där vi stämt möte. Sångaren behöver sin vita stav i princip under all vaken tid. Ögonsjukdomen, maculadegeneration, gör varje längre förflyttning osäker, och han kan inte längre läsa.
– Publiken vill ha reda på vad jag lider av. Det är lika bra att vara öppen med det och mikrofonen hittar man på något sätt alltid fram till.
Till publikens stora glädje vill jag tillägga. Estradörer av Sven-Bertils kaliber växer inte på trän. Modet att tänka nytt, att utmana sin publik, trots att pappa Everts viskonst skulle kunna hålla vem som helst sysselsatt i åratal.
2014 fick Sven-Bertil Taube en så kallad Hedersgrammis och hyllades som en hjälte på Cirkus i Stockholm. Och visst var han tacksam. Men inte enbart det.
– Nej, samtidigt kände jag:”Jaha, ja. Det var det det. Är karriären över nu?”
Redan samma kväll träffade Sven-Bertil pianisten/arrangören Peter Nordahl. Han föreslog att de skulle göra en skiva tillsammans. Ja, varför inte?
De började borra sig ner i materialet och tycke uppstod.
– Peter är envis och entusiastisk, han reagerar på det som händer i text och musik. Det är oavbrutet spännande att musicera med honom. På Hommage-skivorna har han anpassat samtliga orkesterarrangemang till min frasering, eller andning, som han hellre kallar det, förklarar Sven-Bertil.
– Visserligen blir det mer komplicerat att arrangera på det sättet och det kräver onekligen att orkestermusikerna är på tårna. Men jag är ju där för att göra en gestaltning och det verkar ju som om publiken uppskattar våra ansträngningar.
För att hitta rätt känsla sökte sig duon tillbaka ända till mitten av 50-talet och Stockholms litterära kabaréer.
– Det var en tid då alla dörrar öppnade sig. Det fanns ett sug, en längtan efter det som var nytt. Bifallet var enormt, det var jubel och hattarna i luften för jämnan, minns Sven-Bertil.
– Alla bidrog med sitt. Olle Adolphson med sin känsla för människans utsatthet. Frankofilen Lars Forssell översatte franska visor, både ömsinta och burleska. Pär Rådström var där. Beppe förstås. Carl Fredrik Reuterswärd. Alla längtade vi till Paris. Det var en optimistisk tid.
"Snart stiger solen, här vänder natten
Tätt bakom taken har dagen dröjt
Snart stiger vind över vita vatten
Morgonen spelar på silverflöjt"
(Post festum/Olle Adolphson)
I dag är många av Sven-Bertils generationskamrater borta. Skivan ”Hommage”, där han tolkar vännernas visor och texter blev kanske just därför en stor framgång. Bland annat fick Taube & Nordahl framföra merparten av repertoaren på Dramaten, eller ”Det talade ordets tempel”, som Sven-Bertil lite syrligt föredrar att kalla sin forna arbetsplats. Hela 15 föreställningar inför utsålda hus.
– Nej, det hade jag förstås inte väntat mig. Men både publik och kritiker tog skivan till sitt hjärta. ”Hommage” kanske fyller ett tomrum, eftersom den vågar gå på djupet. Det blev både Hedersgrammis och ”vanlig” Grammis.
Nu då? Vad blir det härnäst?
– Ja du…
Hustrun Mikaela Rydén och Sven-Bertil skrattar högt. Här ska inte spekuleras.
"Barn är ett folk och dom bor i ett
främmande land
detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt
Samarkand
och far bort på en svängande grind"(Det gåtfulla folket, Wolgers/Adolphson)
Du och Olle Adolphson växte upp tillsammans, ni upplevde också 50-talsklimatet ihop. Men tackade båda nej till den politiska vänstervåg som rullade in i landet i början på 70-talet. Men nu när Olle är borta gör du hjärtknipande tolkningar av hans visor på Hommage-skivorna. Varför väntade du så länge med att tolka Olle?
– Det är en bra fråga, vi var verkligen goda vänner. Att Olle kunde tolka Evert Taube rådde det ju ingen tvekan om. Han var verkligen den siste och bäste av sin sort. Men skulle jag kunna tillföra något till Olles visor?
– Skälen till att det inte blev något var att jag såg mig som skådespelare i första hand och kanske också att jag hade börjat filma med Lars Görling och spela in grammofonskivor med arrangören Ulf Björlin.
Gör du fortfarande renodlade Evert Taube-program?
– Ja, ofta och gärna. Det brukar bli 10–15 sådana per sommar. ”Calle Schewens vals” efterfrågas alltid. ”Fritiof och Carmencita” förstås. Men mest ”Så länge skutan kan gå”. Evert är så mångsidig, det finns alltid något nytt att upptäcka hos honom. Det är inte någon klyscha.
Vad är en visa?
– En visa är en sorts miniatyrskådespel som berättar en historia inramad av musik. Text och musik som berikar tillvaron i stället för att fördöma den, säger Sven-Bertil utan att tveka.
"Om tiden stannar när dagen tiger
Och ingen vindfläkt i träden rörs.
Om himlen brinner och solens pilar
Och skräckens flöjt under träden hörs
När värmen vit över fälten vilar
Och tiden äntligen börjar gå
Älskar inte jag dig då"
(Älskar inte jag dig då, Olle Adolphson)
Vad väntar nu? En tredje Hommageskiva? Trappa upp eller trappa ned?
I kategorin ”äldre manliga sångare” är det snart bara du och Leonard Cohen kvar som gör något banbrytande också efter att ha passerat 80-strecket.
– Jaså, säger du det, svarar Sven-Bertil på sitt förekommande sätt.
Men Mikaela avbryter:
– Charles Aznavour är faktiskt 91 år och har sålt ut Londons Royal Albert Hall nu i höst.
– Jaså, jaha, ler Sven-Bertil, då är vi i alla fall tre, säger han och tackar mig på gentlemannavis för visat intresse.
"Människan söker sig till sin Gud
och når väl sin port och sin grav
och sitt slut
Men havet det följer sina egna bud
och havet brinner aldrig ut"
(Shanty. Lars Forssell och Ulf Björlin)