Filmregissören Roy Andersson har trätt fram och hävdat att det är han som är Hugo Rask i hennes förra roman. Lena Andersson har förnekat det och vidhåller att både ”Egenmäktigt förfarande” och den nya boken ”Utan personligt ansvar” är romaner med fiktiva huvudpersoner.
På kultursidorna fortsätter debatten om autofiktion, men utan Lena Anderssons medverkan.
– Autofiktion kräver en förkunskap: Vem handlar det här om och varför är det här viktigt? För mig är det glädjande att ”Egenmäktigt förfarande” har fungerat väl utomlands också, för där vet de ingenting om mig, säger hon.
Hon är fortfarande överväldigad av det mottagande som ”Egenmäktigt förfarande” fick när den kom ut förra året. Ingen av Lena Anderssons tidigare böcker, inte ens den hyllade debutboken ”Var det bra så?”, har väckt en sådan igenkänning hos läsarna. Berättelsen om den sakliga och förnuftsdrivna Esters olycksaliga förälskelse har fått en del att utbrista ”Ester Nilsson, det är jag” – och ännu fler att säga ”Ester Nilsson, det VAR jag” med betoning på förfluten tid.
– Det är privat och pinsamt, det är skambelagt att inte ha självkontroll. Särskilt de som har varit gifta länge säger ”ja, så där höll man väl på i tonåren. Hon är väldigt omogen, Ester”. En 16-åring läste boken och sade till sin mamma ”Men är Ester 12 år, eller?” Det var en riktig pärla, tyckte jag.
Redan från början stod det klart för henne att det skulle bli två böcker om Ester Nilsson. ”Egenmäktigt förfarande” och uppföljaren ”Utan personligt ansvar” skrevs i princip parallellt. Lena Andersson ser den första boken som ett preludium, en introduktion till Ester Nilsson och hennes sätt att tänka, men också som en berättelse om förälskelse och en relation som aldrig riktigt blir av.
I den nya boken har det gått fem år sedan sist, Ester är äldre, men inte nödvändigtvis visare på kärlekens område. När hon träffar den gifte skådespelaren Olof Sten faller hon återigen handlöst och den här gången blir kärleksrelationen nog så handfast. I tre och ett halvt år är hon Olofs älskarinna, hela tiden i en naiv trosvisshet om att han snart ska lämna sin fru för att leva tillsammans med henne.
– Jag visste hela tiden att jag hade de här två berättelserna att berätta om henne, jag ville visa på ett mönster och inte en fallstudie. Det här är inte ett olycksfall i hennes liv utan ett mönster som hon har, som kanske inte är så ovanligt heller.
Redan i den första boken gjorde Esters agerande många läsare frustrerade. Här fortsätter hon att tolka tecknen – på ett på ytan rationellt sätt – men misslyckasmed att genomskåda Olofs manipulativa drag. Ena stunden stöter han bort henne, i nästa halar han in henne, med perfekt känsla för vad stunden kräver.
– Häromdagen var det en läsare som sade att ”jag tycker hon är så märklig den där Ester, hon måste ha en bokstavskombination, har du tänkt att hon har asperger?”. Då sade jag ”Nej, det är ju så många som har känt igen sig i Ester så jag vill gärna befria dem från bokstavskombinationer”. Min poäng är snarare att säga att det här är normalt.
Lena Andersson har ägnat lång tid åt att skriva om kärleken. Nu är det dags att gå över till något annat, menar hon, eftersom ämnet – nästan helt – är uttömt.
– Den goda kärleken finns invävd här och där i böckerna, mer som en dröm. Men den är tyvärr inte så mycket att skriva om, det blir för stillastående i skrift, den kärleken ska man leva. (TT)