Idag däremot är det många fler som trängs vid musikgrytorna. När BBC summerade det brittiska musikåret 2016 fann man att de största hitsen i snitt hade 4,5 upphovsmän. Och när nyligen samma koll gjordes i USA konstaterades att snittet för 2018 års tio mest streamade låtar var 9,1 upphovsmän! Det stora utropstecknet i den tabellen är låten som inleder månadens låtlista, ”Sicko mode” med rapparen Travis Scott. Den är resultatet av 30 (!) personers gemensamma möda.
Hur blev det nu så här? Det handlar i mångt och mycket om en ny definition av begreppet kompositör/upphovsman, plus möjligheten internet ger till samarbete och rädslan för att en låts tillkomst ska avgöras i en kostsam process i domstol.
När man förr kallade in en musiker, till exempel en gitarrist, för att riva av ett solo på en inspelning, betalades denne oftast med ett fast engångs gage. Idag är det vanligt att erbjuda del i inkomsten - royaltyn - för låten ifråga genom att musikerns namn listas vid sidan av de ursprungliga upphovsmännen. Därtill tas nu producenten för en skiva ofta med bland kompositörerna av samma anledning. Denne har ju ofta format hur det låter och kanske skrivit arrangemang för vissa instrument.
Skulle The Beatles varit verksamma idag skulle på så sätt producenten George Martins namn med självklarhet ha stått bredvid Lennon och McCartney. I många genrer, inte minst hip hop och elektronisk dansmusik, ger internet möjlighet till samarbete när musikfiler skickas mellan artister. En färdig låt, som i fallet ”Sicko mode”, kan därmed vara ett lapptäcke av olika medverkande. För att slippa framtida tvister om upphovsrätt listas då alla som upphovsmän, oavsett insatsens storlek.
I USA skämtas det om att det räcker att ha varit närvarande i en inspelningslokal för att få kompositörscredit. Lite av en mardröm för de, som ska administrera royalties från musikrättigheter. Det är helt enkelt omständigt och därmed dyrt att ha koll på och fördela pengarna till så många intressenter.
I låtlistan hittar du ytterligare några exempel från senare år på de många kockarnas musik: ”Uptown funk” (11 upphovsmän), ”Blow that smoke” (med sång av Tove Lo, 8 stycken) och ”Thank u, next” (8 stycken). Texten i den sistnämnda, en stor hit för Ariana Grande, ringar in tidsandan i sociala medier. I en tweet-liknande form avhandlar (och avfärdar) Grande tidigare pojkvänner med orden ”tack, nästa”.
Många inblandade i låtars tillkomst handlar också om en slags otålighet i branschen. Man tycker sej inte ha tid att vänta på att en ny talang ska blomma ut av egen kraft på samma sätt som tidigare. Artister skickas till intensiva låtskrivarläger, där ett helt gäng låtmakare sprutar fram idéer. Parallellt med detta kan artisten också förses med nytt utseende - kläder, frisyr, smink - och drillas i koreografiska dansrutiner. Det här skildras i vinterns biosuccé ”A star is born”, där den oslipade talangen Ally, spelad av Lady Gaga, raskt förses med en identitet som skaver av en slipad manager.
Tur då att det finns de som står emot branschens modernitet, representerat i låtlistan av två sångerskor runt trettio. Kacey Musgraves plockade hem fyra amerikanska grammy på årets gala, bland annat utsågs ”Golden hour” till bästa album. I låtlistan hör du henne sjunga långsamhetens lov (”I’m alright with a slow burn, taking my time, let the world turn”). Kacey kultiverar med rättfram sjävklarhet en musiktradition, som uppstod många decennier innan hon föddes. Detsamma, fast i en annan genre, kan sägas om svenska Amanda Ginsburg. Hon rör sej med lätthet mellan eget material, fyllt av vardagsnära texter och musik förknippad med Monica Z och Olle Adolphson.
Till sist, om vi flyttar begreppet många kockar till de som utför musiken, artisterna, är det inte svårt att hitta tillfällen med svår trängsel framför mikrofonerna. Till exempel 2006 när hitlistorna invaderades av I’m From Barcelona, kompisgänget från Jönköping bestående av hela 28 personer. Och fortfarande framkallar de 50 medlemmarna i Edwin Hawkins Singers gåshud hos mej när de når sin mäktiga sångklimax i ”Oh happy day”. Baserad på en hymn från 1700-talet spelades denna gospel in i en kyrka i Berkeley, Kalifornien 1967. Att den två år senare tog sej upp till toppskiktet på hitlistor runtom i världen var en slump, sedan en discjockey i San Francisco hittat LPn i en låda med kasserade skivor på radiostationen där han jobbade.