Författaren Moa Martinson med sin bössa.
Som gästprofessor i Moa Martinsons namn kommer han under ett år att husera på REMESO, institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Campus Norrköping. Där ska Ola Larsmo bland annat bli ett bollplank för de andra forskarna och ordna en seminarieserie om historieförfalskning.
– Det var en glad överraskning att bli erbjuden professuren och jag hade gärna varit kvar här längre. Jag har skrivit mycket om migration och det är nog ett viktigt skäl till att jag blev tillfrågad, säger Ola Larsmo.
Uppsalabon debuterade för 40 år sedan med romanen “Vindmakaren” (1983) och har sedan dess författat ytterligare 23 böcker. Ola Larsmo har dessutom varit verksam som kritiker och frilansskribent och driver podden ”En svensk tiger” med författaren Henrik Arnstad. Många av hans verk är historiska romaner och nu ska han just undersöka på vilket vis skönlitteraturen kan bidra till historiestudiet.
– Framför allt i den anglosaxiska världen intresserar man sig alltmer för konstnärlig forskning, vad fantasin kan tillföra vetenskapen. I romanen “Swede Hollow” berättar jag om livet i det svenska ghettot i Saint Paul i Minnesota på 1800-talet. Jag känner till platsen, men människorna där hade lämnat få spår efter sig det är bara i romanformen jag kan gestalta känslan av att vara där. Det är litteraturens styrka, fortsätter han.
Vad är ditt eget förhållande till Moa Martinson?
– Hon är en fantastisk författare. Hon var en fattig torparhustru som hade förlorat två av sina barn. När hon började författa hade hon knappt fått lära sig att skriva än, men hon hade något viktigt att berätta. Det är det litteratur handlar om, att öppna våra ögon så att vi kan förstå andra människors liv.
Inledningsvis skrev Moa Martinson romaner som utgick från egna erfarenheter, men sedan började hon gestalta livet hos tidigare generationer på den östgötska landsbygden. Finns det en beröringspunkt mellan er när det kommer till att skriva om historiska erfarenheter?
– Det är en naturlig utveckling för en författare. När man börjar skriva vill man fånga sin samtid, men när man åldras vill man också förstå vad det är som har lett till den. Cormac McCarthy är ett bra exempel på det, han skildrade först udda samtida existenser i den amerikanska Södern, men börjar sedan gräva sig ner i historien för att förstå Amerika. Vilhelm Moberg är en annan, han skrev också först om det samtida Sverige innan han skrev historiska romaner.
Vilhelm Moberg 1967.
Finns det skillnader mellan hur bra historiska romaner är, kan de bättre eller sämre fånga det förflutna? Jag tänker om vi jämför dina romaner om den svenska emigrationen till USA och Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit?
– Nej, vi skildrar egentligen bara olika sidor av den. Jag berättar om förlorarna, men det innebär förstås inte att det gick illa för alla svenskar som emigrerade till USA.
Den senaste filmatiseringen av Vilhelm Mobergs roman "Utvandrarna" faller inte Ola Larsmo i smaken, den är inte tillräckligt historiskt korrekt.
Vår samtids förhållande till historien är annars något som bekymrar Ola Larsmo. Han ser det som rent farligt och förledande att man i svenska film- och tv-produktioner nu med tanklöst politiskt korrekta och populistiskt publikfriande motiv, som att senaste filmversionen av Mobergs "Utvandrarna" ger en bild av att svenska emigrantfkickor av religiösa skäl inte skulle fått gå i skolan, att svenskamerikaner blev goda vänner med indianer eller att det skulle ha funnits kvinnliga svenska ambassadörer på 1940-talet.
– Det går inte att förstå var vi värderingsmässigt befinner oss i dag och hur vårt samhälle har utvecklats ifall vi inte också ger en korrekt bild av det fula I historien.
Ola Larsmos uppmärksammade historiska roman "Swede Hollow" handlar om de svenska emigranterna i ghettot i Saint Paul i Minnesota.
När man skriver historia tycks alltid politiska och ideologiska frågor och motsättningar väckas. Just “Swede Hollow” (2016) fick kritiker att undra ifall Ola Larsmo skrivit boken som ett inlägg i den då pågående debatten om flyktingkrisen och dess följder.
– Så var det inte, men när jag började intressera mig för svenskarna i Saint Paul kunde jag förstås se paralleller till det som sker i vår tid. Ett invandrarland som USA visar att det kan ta åtminstone tre generationer för migranter att integreras och HELT etablera sig i ett nytt samhälle.
– På 1880-taletvar svenskarna en föraktad invandrargrupp i Amerika. När de kom till Ellis Island i New York tyckte en gränsvakt att de hade en särskild lukt, de stank svett, lök och strömming. Svenskarna var dåliga på engelska och hade svårt att lära sig språket, “the dumb swedes”, “de dumma svenskarna”, kallades de därför. Men snart kom nya migrantgrupper, som italienarna, och tog deras plats längst ner hierarkin och med tiden kom svenskarna att bli en av de mest uppskattade invandrargrupper, vita protestanter, som de ju var.
Efter “Swede Hollow” har Ola Larsmo bland annat skrivit romanen “Översten” (2020) som skildrar Knut Oscar Broadys liv, en upplänning som både blev baptistpastor och överste i Nordstatsarmén under amerikanska inbördeskriget.
– Han var en av många nordbor som stred i kriget och vars historia inte har berättats tidigare. Jag har sagt att jag vill skriva tre böcker om de svenska migranterna i USA, nästa blir om hur de hade det under depressionen. När svenskar återvände skrevs det om dem i pressen som “de som inte lyckades” och det finns bilder på hur de gick av båtarna i Göteborgs hamn med huvudena böjda av skam.
– Jag hittade en skäkting till mig i Saint Paul som försvann 1917. Först trodde alla att han tagit värvning och stupat i första världskriget, men så upptäckte jag hans dödsattest från 1940. Det visade sig att han dragit sig undan och supit ihjäl sig.
De svenska erfarenheterna av migration kan förstås hjälpa oss att förstå situationen för de människor som i dag flyr till vårt land och motverka främlingsfientlighet.
– Det vi måste förstå är att många av de som kommer hit i dag lever med samma press hemifrån att lyckas som de svenska immigranterna i Amerika hade.
– Främlingsfientligheten har alltid funnits och drabbar de nyanlända. När jag växte upp i Västervik på 60-talet kom det greker, italienare och jugoslaver för att jobba på Electrolux fabrik. Det fanns ett fruktansvärt och utbrett hat mot dem och jag minns hur de tuffa grabbarna på skolan samlade sig för att ge sig på och slå de grekiska barnen. Men i dag är det knappast ingen som reagerar på eller är fientlig mot någon som är grek i Sverige.
Ola Larsmo har också forskat och skrivit om Sverige under andra världskriget och om rasbiologins mörka historia. Det här är laddade ämnen där Sverigedemokraterna på senare år velat flytta fokus från sin i tiden mycket mer närliggande egna “bruna” historia och framför allt ge en bild av att Socialdemokraterna har ett nazistiskt förflutet.
Det är också ett område inom vilket de lärde tvistar, på senare tid har Ola Larsmo varit indragen i en lång debatt på landets kultursidor med historiken Pontus Rudberg om Sveriges skuld för den så kallade J-stämpeln i tyska judars pass under slutet av 1930-talet.
– Det är lätt att man får för sig att det då bara fanns ett enhetligt Sverige, men i själva verket fanns människor som drog åt olika håll. Det fanns ett antal riksdagsmän som drev på för att landet skulle ta emot fler judar, andra ville hindra dem. Det är som att man i dag vill späka sig själv och säga att hela Sverige var genomruttet, men det gör det enklare att bortse från att vi kunde ha gjort moraliskt rätt i stället för den väg man valde före 1942.
Samma sak gäller med kvasivetenskapen rasbiologi och föreställningarna om att genom aborter, “dödshjälp”, tvångssteriliseringar och förbud mot blandäktenskap “förädla” människosläktet. Man vill nu gärna få det till att Sverige spelade en särskild roll i det, men Ola Larsmo vill nyansera den bilden.
– Rasbiologin tog form i USA och det första institutet öppnade i London. I Sverige var det rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg väldigt skicklig på att framhäva dess betydelse, något som levt kvar till våra dagar. Han och andra svenska forskare var duktiga och erkända genetiker, men det vi måste fråga oss varför så begåvade och intelligenta människor föll för så antihumanistiska och hatiska idéer.