Adolf Eichmann förfalskade ett Röda Korset-visum och kunde på så vis fly från Tyskland och under nästan 15 år gömma sig i Argentina.
I slutet av 1950-talet nåddes den israeliska underrättelsetjänsten av uppgiften att Adolf Eichmann levde. Han hade fångats in redan vid andra världskrigets slut, men lyckats fly från de allierades fångläger. Ryktet hade sagt att han var död, men det visade sig att han gömt sig på en gård i Tyskland och sedan tagit sig till Argentina med falskt pass. Där arbetade han på en fabrik och levde ett anonymt liv tillsammans med sin fru och sina barn.
Mängder av nazistiska krigsförbrytare hade gjort den resan, men Eichmann var värre än de flesta av dem. Han hade organiserat ”den slutgiltiga lösningen” – mördandet av Europas judar – och genomfört sitt arbete med stor nit och metodisk precision. När den unga staten Israel fick höra att han var vid liv sände de agenter till Argentina som fångade, drogade och förde ut honom ur landet.
Förintelsens arkitekt skulle ställas inför rätta.
Rättegången hölls i Jerusalem och tv-sändes över världen. Eichmann satt på sin plats iklädd en lite för stor kostym. Han var tunn, tunnhårig och bar tjocka glasögon. Kontrasten mellan hans gråtrista uppenbarelse och de oerhörda brott han anklagades för var slående.
"Han var tunn, tunnhårig och bar tjocka glasögon. Kontrasten mellan hans gråtrista uppenbarelse och de oerhörda brott han anklagades för var slående.", skriver Joel Halldorf om Adolf Eichmann.
Ett halvt dussin psykiatriker hade undersökt Eichmann och försäkrat att han var normal – ”Mer normal än vad jag är efter att ha undersökt honom”, som en av dem formulerade det. En annan konstaterade att Eichmanns känslor inför sina barn, sin fru, sina föräldrar och syskon inte bara var normala utan högst eftersträvansvärda. Eichmann själv betonade att han inte var någon ond människa; ingen "innerer Schweinehund". Prästen som besökte honom intygade samma sak.
Men om han inte var någon moralisk eller psykologisk galning, var vad han då? En av dem som följde rättegången på plats var filosofen Hannah Arendt. Hon sökte ett svar på den fråga som hemsökt väst sedan krigets fasor uppdagades, nämligen hur till synes normala européer frivilligt kunde välja att delta i detta barbariska mördande. Från rättegången skrev Arendt en bok som skulle få ett enormt inflytande på diskussionen om nazismen. Den kom ut våren 1963, alltså för precis 60 år sedan, och fick titeln ”Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem”.
Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt rapporterade från Adolf Eichmanns rättegång i Israel i boken "Den banala ondskan" (1963).
Arendts slutsats är att Eichmann var en pedantisk byråkrat som gjorde vad han blev tillsagd att göra. I detta fall var det att med metodisk noggrannhet skeppa miljontals människor – män, kvinnor och barn – till deras död. Detta kallade hon med ett berömt uttryck för "den banala ondskan": En byråkratisk ondska som inte är diaboliskt djupsinnig utan tvärtom utmärks av sin torra brist på inlevelse och fantasi.
Senare forskning har visat att Eichmann hade starkare ideologiska motiv än vad som kom fram vid rättegången. Men man behöver inte spela ut de här dimensionerna mot varandra. Andra världskrigets massmördare drevs av det ”högre syfte” som deras mordiska ideologi pekade ut, samtidigt som deras brottsliga handlingar möjliggjordes av att de reducerade sig till anonyma kuggar i ett enormt maskineri.
Förintelsen var, som den judiske historikern Raul Hilberg konstaterat, en administrativ process som genomfördes med hjälp av ett nätverk av byråkrater utspridda över hela Europa. Den tyska dödsmaskinen bestod av tusentals tjänstemän som upprättade listor, planerade tågresor, stämplade pass och beställde cyanid. Maskinen gjorde det inte bara praktiskt möjligt att genomföra dödandet, utan innebar också att individer kunde delta utan att det oerhörda brottet vägde för tungt på deras samveten.
Den som aldrig behöver visa sitt ansikte har lättare att vara hjärtlös.
En del har hävdat att det är omöjligt att analysera ett så kompakt mörker som Förintelsen. Och det är sant att det är en unik och oerhörd händelse – men samtidigt skedde den mitt i det moderna Europa. Trots att vi aldrig helt kan greppa den behöver vi åtminstone försöka förstå hur det kunde ske. Det är vår plikt att försöka lära av historien, för att se till att den inte upprepas.
En sak som denna katastrof kan lära oss är att också framsteget kan användas i ondskans tjänst. Böcker är en fantastisk resurs för bildning och demokrati – men de kan också användas för att sprida hatpropaganda. Vetenskapen har gett oss medicin, tekniska hjälpmedel och ekonomisk tillväxt – men också rasbiologi. Och genom byråkrati har vi kunnat organisera demokratiska välfärdsstater – men också mördandet av miljontals människor.
"Rättegången hölls i Jerusalem och tv-sändes över världen. Eichmann satt på sin plats iklädd en lite för stor kostym", skriver Joel Halldorf om rättegången mot Adolf Eichmann.
I Corren i veckan skrev Jakob Carlander att jag i min bok ”Bokens folk” ställer den tryckta boken till svars för 1900-talets nazism, rasism och antisemitism. Detta kallar han för en ”magstark förenkling” (24/4). Och om jag skrivit så hade det verkligen varit en förenkling, men det är inte så jag beskriver nazismen. Att reducera ett så komplext skeende till en enda faktor skulle vara främmande för mig som historiker. I stället betonar jag att vi behöver se hur olika faktorer samverkar.
Som historikern Götz Aly konstaterat blir Förintelsen möjlig genom att flera saker flätas samman: rasbiologi, nationalism, antisemitism, modern byråkrati, diskriminering av minoriteter, krig och så vidare. På så sätt avslöjar den, skriver den judiske författaren Richard L. Rubenstein, civilisationens nattsida. Alltså att civilisation inte bara betyder medicin, vacker konst och utsökt musik utan också slaveri, krig och dödsläger. Denna insikt bör göra oss både ödmjuka och aktsamma.
"Never Forget", "Glöm aldrig", minnet av Adolf Eichmanns illgärningar lever. Här påmmins vi om hans brott på en busshållplats vid hans gamla kontor på Kurfürstenstraße 115/116 i Berlin.
Eichmann själv försvarade sig under rättegången genom att hävda att han aldrig hade dödat en enda jude. Han menade: Med sina egna händer. Arendt konstaterar han verkade sakna både fantasi och inlevelseförmåga. Han försöker separera sina handlingar vid skrivbordet från deras följder på marken och kan inte se att de hänger samman. Han utförde sitt skrivbordsarbete rationellt och effektivt, men lämnar medkänslan och empatin utanför.
Rätten lät sig inte övertygas av hans försvar, utan efter att ha lyssnat till mer än hundra vittnesmål fann de honom skyldig. Historien kom ifatt den ansiktslösa byråkraten. Han tilläts inte längre att gömma sig bakom sina paragrafer och blanketter.
Joel Halldorf är Bestorpare, kyrkohistoriker och skribent.
Joel Halldorf är Bestorpare, kyrkohistoriker och författare, aktuell med den nya boken "Bokens folk"