En östgötsk intellektuell. Björn Horgby i sitt bibliotek i villan i Tannefors i Linköping. Han har ägnat större delen av sitt forskarliv åt att berätta "surbullarnas" historia.
Förra helgen tilldelades Björn Horgby Bengt Cnattingius pris för sin forskargärning av Östergötlands museums styrelse.
– Det är roligt att få pris förstås, det har inte hänt sedan realskolan, så det var ett tag sedan, säger han.
Björn Horgby föddes 1952 och växte upp i det östgötska brukssamhället Gusum utanför Valdemarsvik.
– Pappa var jordbruksinspektor, en bonde utan egen gård, kan man säga. Han skötte brukets gård. Han hade sex års folkskola som utbildning. Mamma gick gymnasiet, hon var hemmafru länge, men efter ett tag blev hon skolbibliotekarie. Det var av henne jag fick språket.
Varför blev du just historiker?
– Jag har alltid varit intresserad av historia, det var mitt bästa ämne i skolan. Pappa tyckte förstås att jag skulle bli något “rejält” som ingenjör, så jag gick naturvetenskaplig linje i Norrköping på gymnasiet. Men jag var aldrig särskilt bra på det och var rätt lat i skolan, jag spelade hellre bridge med mina kompisar.
Sedan började Björn Horgby att läsa historia på det som skulle bli Linköpings universitet.
– Jag kände inte att det studentliv som fanns i Uppsala och Lund lockade mig riktigt, jag hade ytterligare ett par kompisar från skolåren i Valdemarsvik som också började läsa historia i Linköping. Jag studerade svenska också med målet att bli lärare, men så blev det inte. Jag blev antagen till forskarutbildningen på Stockholms universitet och började doktorera.
Den 1 april 1970 kom chockbeskedet att Yfa lägger ned tillverkningen.
Björn Horgby blev erbjuden att delta i ett forskningsprojekt om Norrköpings arbetarhistoria och på så vis kom han i kontakt med det ämne som det mesta av hans forskargärning har handlat om.
– Det var en ren slump och när man väl börjat forska inom ett område är det enkelt att fortsätta för man behöver inte sätta sig ner och börja om med grundforskningen på nytt varje gång.
– På den tiden var det populärt med socialhistoria. Man skulle samla på sig statistik om olika samhällsföreteelser och det tog en väldig tid att göra. Men vad kunde egentligen siffror berätta om varför arbetarmän i Norrköpings slogs så mycket under 1800-talet? Jag behövde hitta ett annat sätt att förstå historien.
Linköpingshistorikern Björn Horgby har har i sin forskning berättat Norrköpingsarbetarnas historia.
Björn Horgby har starkt influerats av den italienske marxistiske filosofen Antonio Gramscis teori om hegemoni, att det dominerande skiktet i ett samhälle lyckas skapa och upprätthålla en kultur och värderingar som gör att de underordnade accepterar den rådande ordningen.
– I grunden är min uppfattning att ekonomin styr samhällsutvecklingen, men jag har befriat mig från all marxistisk barlast. Jag har intresserat mig för hur makt uppkommer och fungerar. Gramsci försökte förstå varför de italienska arbetarna inte gjorde revolution utan underordnades fascismen i stället. På så vis arbetade han fram en teori om kulturens betydelse för klassamhällets upprätthållande.
Yfas lakansväv ansågs var något alldeles speciellt. Här produceras det för fullt.
Björn Horgby har sedan doktorsavhandlingen “Den disciplinerade arbetaren” (1986) skrivit ett antal böcker om “surbullarna”, textilarbetarna i Norrköping, Sveriges första riktiga industristad.
– Norrköping har varit mitt laboratorium, det är på stadens historia jag praktiskt prövat olika teorier.
I böcker som “Surbullestan”, “Ett spinnhus blir riksanstalt” (1990), “Egensinne och skötsamhet” (1993), “Dom där” (1996) och “Kampen om facken” (2012) har Björn Horgby skildrat arbetarnas historia i Norrköping. Det är en berättelse om en våldsam samhällsförändring, fattigdom och sociala problem, men också om politisk strävan och utvecklingen av välfärdsstaten och demokratin.
Norrköpings Bomullsväfveri, eller Tuppen, på Sandgatan med sin karaktäristiska fasad mot Strömmen.
När industrialiseringen tog fart under 1800-talet löstes det gamla lutherska och lantliga Sverige upp och svenska arbetare levde i en slags normlöshet som både arbetsgivarna och så småningom de själva hade intresse att disciplinera och kontrollera.
– Den tidiga industrin präglades av samma magiska tänkande som människor levde med i bondesamhället. Man arbetade och levde för dagen och tiden var cirkulär, allting handlade om död och återfödelse, precis som ute på åkrarna. Arbetsdisciplinen var inte så stark, utan man sparade ofta arbetet mot slutet av veckan för att leverera sina order.
– Under 1870-talet jobbade arbetarna i Norrköping i snitt 72 timmar i veckan. Det var en lång, men inte särskilt effektiv arbetstid. Men det var ingen unikt för Sverige, så såg det ut i hela den industrialiserade västvärlden vid den här tiden.
Holmens bruk 1985. Stadsbild från Norrköping av Geskil Salomon.
Livsstilen var “karnevalisk” och “egensinnet” bland Norrköpings togs sig uttryck i supande, slagsmål och sexuell utsvävning.
– Början av 1800-talet kallas ibland för “den stora spritströmmen”, en genomsnittlig svensk man fick i sig en halv kvarting starksprit om dagen. Man gick ut och söp på lunchrasten eller skickade unga bud som tog med sig sprit till fabrikerna.
Tyglagerskor på Smedjeholmen. Bilden är från 1910-talet.
I det gamla samhället hade den sociala kontrollen utövats genom att människor levde i mindre samhällen där alla hade koll på varandra och inte minst genom prästernas folkfostran, men under 1800-talet tappade den organiserade religionen greppet om arbetarna och nattvardsstatistiken dalade raskt.
– Att människor slutade ta nattvarden handlade inte så mycket om att de inte var religiösa längre, utan snarare att de blev antikyrkliga. Samtidigt etablerade sig aldrig frikyrkorna så starkt i Norrköping som i en del andra städer.
Vy över Norrköping 1876. Okänd konstnär-
Industriägarna och samhället reagerade genom försök till kontroll och repression genom en växande poliskår. Fattigvården, det som sedan skulle bli socialtjänsten, byggdes ut som en del i samma projekt och i fabriken reglerades människors liv genom arbetstiden.
– Industrin betydde mest för disciplineringen och så småningom skolan som byggdes ut och ersatte kyrkornas inflytande.
Produktionen i full gång i Hellmans yllefabrik i oktober 1960. Låg på Sandgatan.
“Egensinnet” var också ett motstånd som tog sig uttryck i aggression mot varandra och samhället i upplopp och slagsmål.
– Det är inte så roligt med disciplin, i synnerhet inte om du bara lever för dagen.
Samtidigt har Björn Horgby visat hur ett långsiktigt tänkande började växa fram som var både arbetsgivare och arbetstagare till gagn. Nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen tog form och här odlades ett nytt skötsamhetsideal, arbetaren skulle bli respektabel och organiseras som en social kraft för förändring. Idéhistorikern Ronny Ambjörnssons moderna klassiker “Den skötsamme arbetaren” (1988) skildrar dessa ideal kring yrkesskicklighet, bildning, solidaritet och gemenskap.
– Jag och Ronny forskade och skrev om det här på varsitt håll. Skötsamhet handlade om att bilda sig, lära sig organisera sig, uppträda värdigt och ta ansvar för sig själv, familjen och samhället. Det var också en del i att utveckla ett långsiktigt tänkande.
idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har skrivit klassikern "Den skötsamme arbetaren" (1988).
Långsiktigheten blev också en viktig del för arbetarrörelsen i strävan efter att förändra samhället i den demokratisk och jämlik riktning. Att arbetarna var hela, rena och pålitliga låg också i fabriksägarnas intresse.
– Det finns marxister som hävdar att det var “klassamarbete” när fackföreningarna och arbetsgivarna så småningom kom överens om sådant som kollektivavtalsmodellen, men det tror inte jag. Det var en pragmatisk och tillfällig lösning för arbetarrörelsen i den mer långsiktiga strävan att förändra samhället och det var det som banade väg för välfärdsstaten.
Socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal 1940. Paret verkade för att reformera de fattiga svenskarna och städa bort "smutsen" från folkhemmet.
Reformen av de fattiga svenskarna tog sig också mer extrema uttryck med tiden.
– Under 30-talet blev arbetarrörelsen närmast något av en sekt i Sverige där alla skulle tänka likadant. Idén om att reformera människan var från början ett liberalt projekt som socialdemokratin tog över. Hos makarna Alva och Gunnar Myrdal tog det form av den sociala ingenjörskonsten där hela livet skulle läggas till rätta. I det här finns också sådant som steriliseringarna och idéer om att städa bort all “smuts” från folkhemmet.
Kan våldet som skakade Skäggetorp och Navestad i påskas förstås i ljuset av vår egen historia?
Vad kan vi lära av historien? Det finns intressanta anknytningspunkter mellan 1800-talets och det tidiga 1900-talets sociala situation för arbetare och de samhällsproblem med droger, våld och kriminalitet som vi i dag ser i våra invandrartäta förorter och utanförskapsområden. Björn Horgby tänker sig att det ligger något i det som den brittiske marxistiske historikern E. P. Thompson har kallat “moralisk ekonomi”, att det i samhällen finns en föreställning om ett etiskt rättvist pris för livsnödvändiga varor.
– Det blir lätt spekulativt förstås, men visst finns det paralleller. Under 1700- och 1800-talet drabbades Sverige av många brödkravaller i perioder då priserna på maten gick upp. När folket gick till den lokale patriarken, borgmästaren, bad de honom om att återställa ordningen och om han inte kunde det, så riktade man sin ilska mot samhället, butiker och företag. Det är möjligt att det är något liknande vi såg i påskens kravaller i Skäggetorp och Navestad, en aggression mot det som upplevs som social orättvisa.
Drängen Allfred (Björn Gustafsson) är inte bara en god vän till Emil i Lönneberga, utan måste också försvara sin heder med våld ute på logen. Bild från tv-serien "Emil i Lönneberga" (1971).
Redan på 80-talet började Björn Horgby att beskriva den hederskultur som präglade arbetarna i Norrköping. Hedern var allt man hade, om någon tittade snett på en eller inte hälsade eller baktalade en så fick det ofta våldsamma konsekvenser.
– Vi är själva präglade av hederskultur utan att vi tänker på det, vi pekar i stället gärna på “de där andra” som är det. Den som har läst Astrid Lindgrens “Emil i Lönneberga” vet att drängen Alfred måste försvara sin heder när det är dans på logen, då är det slagsmål som är lösningen.
– Det finns likheter med det våld vi ser från unga män i förorterna i dag, att man använder sin maskulinitet för att hävda sig. Men det tar sig så extrema uttryck, på så vis är det helt annorlunda än det svenska arbetare ägnade sig åt på 1800-talet.
Karl Marx.
Björn Horgby har också skildrat hur det i 1800-talets Norrköping växte fram det som Karl Marx kallade “trasproletariat”, människor som tillhörde ett slags överskott på arbetskraft och utlämnades att försörja sig på allmosor, stölder och prostitution.
I dag går hundratusentals svenskar utan arbete och vi ser vi en hopplöshet bland förorternas ungdomar som växer upp med föräldrar som lever på bidrag eller har dåligt betalda jobb. Hemma saknas språket och studievanan och vägen till ett gott liv tycks fjärran.
– Många straffar ut sig i skolan och det är inte något nytt fenomen. På 70-talet gjordes studier om brittiska arbetarklassungdomar som gav upp skolarbetet eftersom de ändå räknade med att de inte skulle få något jobb efter den. De vägrade spela med och låta sig disciplineras av samhället, och det kan vara något liknande vi ser i förorterna nu.
Saab flygplansfabrik 1956.
Juni 1958 och ett gäng Saabarbetare passerar Drottningrondellen på väg hem från jobbet.
Ett annat samtidsfenomen är Sverigedemokraterna som snabbt vuxit fram som en stark politisk kraft i Sverige och attraherar många arbetarväljare. Björn Horgby har beskrivit hur främlingsfientlighet alltid funnits inom den svenska arbetarrörelsen.
– Arbetskraftsinvandringen har betytt otroligt mycket för Sverige, efter andra världskriget kom det hit betydligt mycket fler invandrare än vad det gör i dag och man behövde dem i industrin. Bara här i Linköping fanns det en hel enklav italienare som bodde i Tannefors som hade kunskapen för att kunna bygga upp Saabs flygfabrik.
– Det är viktigt att skilja på Sverigedemokraterna som parti och de som röstar på det. Ett skäl är förstås främlingsrädsla, men det finns säkert också andra anledningar.
– SD har gått starkt fram på landsbygden där många upplever att välfärdsstaten drar sig tillbaka. Vi har en stuga i Gryt och där måste människor åka hela vägen till Valdemarsvik för att gå i skola, komma till en vårdcentral och ska de till sjukhuset är det Norrköping som gäller.
Kjell-Olof Feldt (S) i sitt arbetsrum 1985.
Tager Erlander (S) 1954.
Just nu skriver Björn Horgby en bok med titeln “Välfärdsstaten tur och retur”.
– Den handlar om den svenska välfärdsstatens uppgång och nedgång. En gång i tiden var Socialdemokraterna partiet som kom med “de goda gåvorna”, som Kjell-Olof Feldt uttryckte det. Men så är det också problemet med “de stigande förväntningarnas missnöje”, som Tage Erlander konstaterade.
– Vi har en bra välfärd i Sverige, men upplever man inte att man få tar del av den så växer känslan av svek och många svenskar uppfattar att Socialdemokraterna inte kommer med de goda gåvorna längre. Det handlar också om en visionslöshet, SD har lyckats nå fram med men en berättelse om samhällets förfall och de andra partierna har inte kommit med någon motbild. Förr lovade Socialdemokraterna svenskarna att de bara skulle få det bättre och bättre, det gör inte partiet längre.