Kjell O. Lejon, kyrkohistoriker och professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet besökte Bokmässan i Göteborg och berättade om sin nya bok "Tempelherreorden".
Vi har en fin gammal svensk tradition, varje nyårsdag på eftermiddagen bänkar vi oss framför tv:n för att se Douglas Camfields filmatisering från 1982 av Walter Scotts historiska äventyrsroman ”Ivanhoe” (1819). I den framställs tempelriddarna som brutala religiösa fanatiker som bränner häxor och konspirerar mot kungamakten. Men i Kjell O. Lejons nya bok ”Tempelherreorden” får vi en helt annan bild av dem.
– Walter Scott skrev om tempelriddarna i flera romaner, inte minst i ”Talismanen” och han var precis som sin samtid tvetydigt inställd till dem. Då var man dels präglad av upplysningens syn på medeltiden som en mörk och irrationell epok, samtidigt som man i romantisk anda var nostalgiskt fascinerad av dem, säger Kjell O. Lejon.
Själv började han intressera sig för Tempelherreorden när han 2005–2009 var gästprofessor vid det prestigefyllda Claremont McKenna College i Kalifornien. Han fick uppgiften att ansvara för en kurs om religion och film.
– Då såg jag Ridley Scotts storfilm ”Kingdom of Heaven” om korsfarare och insåg som historiker att det var mycket som inte alls stämde.
Kjell O. Lejon har därefter undersökt hur korstågen framställs i vår tid. Efter terrorattackerna den 9 september 2001 hävdade den tidigare amerikanske presidenten Bill Clinton att amerikanerna nu fick betala för vad som hände under det första korståget, som ägde rum 1096–1099.
– Clinton var alltid väldigt stark i sitt stöd för Israel, men här var det tydligt att han försökte lugna ner situationen och skapa försoning mellan amerikaner och världens muslimer.
Länge var korstågen en icke-fråga för den muslimska världen, det var först i slutet av 1890-talet som man började tala om dem som ett västerländskt övergrepp och den retoriken tilltog när arabiska och muslimska länder blev kolonier till europeiska stormakter.
– Sedan har man både av nationalistiska och islamistiska skäl skapa en berättelse om korstågen som en slags medeltida kolonialkrig. Exempelvis kallade den muslimske turken Mehmet Ali Agca påven Johannes Paulus II för ”korsfararnas högste anförare” när han försökte skjuta ihjäl honom 1981.
Varför har vi i väst köpt en sådan historieskrivning?
– Jag tror att det just beror på upplysningen och en syn på medeltiden som en mörk och okunnig tid. Vi får för oss att vi utvecklats från något barbariskt.
1.Saladins muslimska styrkor besegrar korsfararna under slaget vid Hattin 1187, målning av Said Tahseen 1954. 2. Saladiin, målning av Cristofano dell'Altissimo från 1568.
Ett exempel på det är hur sultanen och kalifen Saladin, som på 1100-talet stred mot de stora korsfararkungarna Filip II August av Frankrike, Tysk-romerska rikets kejsare Fredrik I Barbarossa och Englands kung Rikard I Lejonhjärta.
– Under romantiken i början av 1800-talet romantiserades orienten och Saladin framställdes fantasifullt som en vis och tolerant muslimsk härskare. Så framstår han också i Scotts ”Kingdom of Heaven” eller i Jan Guillous romaner om korsriddaren Arn. I själva verket beordrade han massakrer på sina besegrade fiender.
– Den tyske kejsaren Vilhelm II var så fascinerad av Saladin att han lät finansiera ett mausoleum åt honom i Damaskus 1898. Då var Saladin närmast helt bortglömd i den muslimska världen, hans grav var övervuxen och dessutom var det ju så att Saladin faktiskt var varken turk eller arab, utan kurd.
1. Slaget vi Hattin 1187, miniatyrmålning av Jean Colombe från 1490. 2. Rikard I Lejonhjärta, målning av Richard I the Lionheart, King of England by Merry-Joseph Blondel.
Så hur var det då? I ”Tempelherreorden” beskriver Kjell O. Lejon hur den bysantinske kejsaren Alexios I Comnenos vädjade till de kristna i väster om hjälp när de muslimska styrkorna började närma sig hans huvudstad Konstantinopel (dagens Istanbul). Sedan profeten Muhammeds tid (570–632) hade muslimerna expanderat genom Mellanöstern och Nordafrika och underlagt sig många kristna området och judiska samhällen med vapenmakt.
– Muhammed själv ska enligt muslimska källor deltagit i 19 strider. I sitt avskedstal sa han att det ”var beordrat att bekämpa alla människor till dess de säger ”Det finns ingen gud utom Allah”. När muslimerna ryckte fram så gjorde de kristna och judar till andra klassens medborgare som inte hade samma rättigheter och som var tvungna att betala en särskild skatt. I många områden tog det dock sekler innan en majoritet konverterat till islam och det skedde inte minst genom att det skapats ett så starkt socialt tryck att de kände sig tvingade till detta.
– Det har pågått under en lång tid. Islams expansion in i Europa stoppades först när den frankiske kungen Karl Martell besegrade muslimerna vid slaget vid Poitiers 732. Men sedan har det fortsatt till slaget vid Wien 1683 när Osmanska riket blir besegrat av en allians av kristna makter.
1. Påven Urban II uppmanar till korståg på kyrkomötet i Clermont 1095, minitatyrmålning av Jean Colombe från 1474. 2. Korsfararna intar Jerusalem 1099, målning av okänd konstnär.
Påven Urban II hörsammade Bysans vädjan och uppmanande sin kyrkas medlemmar att färdas österut och undsätta sina kristna bröder. Många gjorde det, både män och kvinnor, så många som 160 000 kan ha begivit sig i väg och många av dem dog i sjukdomar och strider.
– Under lång tid hade man i Europa sett hur kristna pilgrimer allt mindre säkert kunde färdas till de heliga platserna i Mellanöstern, hur de blev rånade, trakasserade och mördade. Viljan att följa med i korståget hängde också samman med medeltidens kristna fromhet, de här människorna var övertygade om att de fick Guds nåd om de stred för sina kristna bröder.
I samband med korstågen uppstod Tempelherreorden som ägnade sig åt att just skydda kristna pilgrimer och de korsfararstater som uppstod i Mellanöstern när områden återtogs av de kristna. Vi vet inte med säkerhet hur många tempelherrarna, de fruktade elitkrigarna till häst, men ofta nämns omkring en tiondel av samtliga korsfararna.
– Riddarna kom från den europeiska aristokratin, men bland lägre befäl och soldater fanns det till och med de som var kristna från Mellanöstern.
En karavan i Egypten. Målning av David Roberts från 1839.
Till skillnad från muslimerna hade man i den kristna traditionen brottas mycket med frågan om krig och våld.
– Tiden för korstågen var väldigt blodig, och båda sidor gjorde sig skyldiga till illdåd, men det finns en betydande skillnad. Jesus var pacifist och kristna ville leva som honom, men världen såg ut på ett annat vis och de behövde hitta ett moraliskt berättigat sätt att kunna strida för att försvara sig själva och sina intressen. Därför började kyrkofadern Augustinus på 400-talet utveckla läran om det rättfärdiga kriget med principer om att kristna endast får använda våld för att försvara sig och när våldet är proportionerligt och nödvändigt för att skapa och upprätthålla fred. Det är en betydande ideologisk skillnad mot islam. För muslimerna kan religionen spridas genom svärdet medan kristna enligt traditionen ska sprida sin tro genom mission och personlig omvändelse.
Tempelherrarna kunde vara toleranta mot muslimer och låta dem fortsätta att utöva sin religion och till och med be i kristna helgedomar.
– Vid tiden beskrevs också korsfararstaterna som mer välorganiserade och att muslimerna ofta hade det bättre i dem än i när de hade muslimska härskare. Det har också varit en stor historisk skillnad, där kristna samhällen också moderniserats och demokratiserats lättare.
1. Belägringen av Acre 1291, målning av Matthie de Clermont från 1845. 2. Muslimerna van mot korsfararna under belägringen av Damaskus 1148, målning av okänd konstnär från1490.
Tempelherrarna blev som en slags beväpnade och stridande munkar som med tiden också blev väldigt populära och fick stora tillgångar, makt och inflytande.
– Tempelherreorden lockade många begåvade människor till sig och ägnade sig bland annat åt utlåning, de utvecklade det första gemensamma europeiska banksystemet.
Det gjorde att Tempelherreorden blev en maktfaktor även när de började förlora striderna mot muslimerna i öster. Deras inflytande blev också deras fall. Den franske kungen Filip IV hade försatt sig i ekonomiska trångmål efter ett långt och blodigt krig mot engelsmännen och behövde pengar.
– Först hade han arresterat lombardiska bankirer och judar och konfiskerat deras egendom, därefter gav han sig på tempelriddarna.
Genom att sprida rykten och ”fake news” om kätteri och sodomi bland tempelriddarna lyckades Filip IV genom tortyr få erkännanden och därefter brände han de sista stormästaren Jacques de Molay och kommendören Geoffrey de Charney på bål 1314. Samtidigt har nyupptäckta dokument i Vatikanens arkiv visat att den dåvarande påven Clemens V gav tempelriddarna absolution och satte orden på ”paus”.
– Det är möjligt att den uppstår igen, det finns modernare efterföljare till den, men de ägnar sig åt välgörenhet och inte några militära engagemang.
Korsfarare intar den kristna staden Konstantinopel (Istanbul) 1204. Målning av David Aubert från 1400-tal.
På många vis var korstågens stora tragedi inte så mycket konflikten mellan kristna och muslimer, utan hur kristna vändes mot varandra. Det fjärde korståget som inte godkändes av påven, gick ut över de kristna i öster som fick se städer plundrade av de kristna från väster.
– Redan innan fanns det spänningar av olika slag, bland annat att man i väst hade latin som kyrkans språk medan man i östkyrkan höll sig till grekiskan. Korsfararnas övergrepp på de kristna i öster skapade så djupa sår att det var först egentligen under 1900-talet som de kunde börja läkas.
Intresset för korstågen är fortfarande stort, tror du att de kommer att omvärderas genom forskningen och betraktas i ljusare dager, inte minst nu när nya politiska vindar blåser och människor söker efter gamla nationella och kulturella identiteter?
– Som historiker ser man gärna att människor har en så korrekt bild av det förflutna som möjligt. Det är viktigt att det inte blir polariserande, utan att vi bättre kan förstå varandra och var vi kommer ifrån, och att vi inte politiserar historien.